I en del EU-kritiska kretsar odlas myter om att kronfallet är medvetet för att locka svenskar till euron.

Bland bankernas ekonomer och affärstidningarnas analytiker odlas tesen att Riksbankens chef Stefan Ingves och de andra helt enkelt är inkompetenta.

Kronan faller och vi med den?

Men i grunden är det nog en betydligt tråkigare orsak till svensk valutapolitik.

Den är beslutad och godkänd av riksdagens valda riksbanksfullmäktige (som anställer riksbanksledamöterna) och den genomförs konsekvent.

Snart kostar en dollar 10 kronor.

Euron kanske går upp till 12 kronor.

Och de stora svenska exportföretagen gör nya rekordvinster och det är inga vinster bara baserade på finansspekulation eller börstrixande, utan på faktisk försäljning i en global värld där svenska varor blivit 17 procent billigare på några år.

Ska det stanna vid 20 procent?

Eller blir det hela 25 procent?

Kronfallet har ingen egentlig botten, så länge medborgare och politik accepterar Ingves politik så kommer det fortsätta.

Extrem politik

Det faktum att kronan är en liten valuta gör att det kan fortsätta, ingen av de stora kommer att skapa valutakrig och agera så som man gjorde förr när enstaka länder försökte devalvera sig till snabba exportvinster.

Valutamarknaderna (det vill säga de globala storbankerna) straffar inte längre den som är extrem och spelarna vågar inte utmana Riksbanken eftersom den visat sig väldigt envis. Ingen valutahaj hackar på rutan. Om någon skulle chansa på kronförstärkning och försöka skapa den med egen valutahandel är risken för baksmälla enorm.

Kronan har fått falla genom att allt fler visat ett allt mindre intresse att placera i svenska kronor.

Och det är inte så underligt.

Det finns nämligen inga ”fundamenta” som motiverar kronkursen, bara extrem politik.

Det som politiken tidigare skyllde på vad gäller valutafall – ”statsskuld” eller ”för höga löner” eller ”för låga vinster” – är ju icke existerande.

Och ändå faller den.

Använder två metoder

Riksbanken har två metoder för att se till att detta sker.

Det ena är att banken i praktiken stoppat alla möjligheter för andra att investera i trygga svenska statspapper.

Detta genom att Riksbanken själv köpt över 300 miljarder, det är alltså statens bank som finansierar statens omsatta lån och den så kallade ”statsskulden” blir då en intern affär mellan några offentliga kontor i Stockholms centrum.

300 miljarder är väldigt mycket pengar samtidigt som politiken i Sverige med finansministern i spetsen envist hävdar att vi saknar pengar för reformer och investeringar. I själva verket skulle Riksbanken kunna finansiera alla nödvändiga klimatinvesteringar själv, med en fallande krona på några ytterligare procent som enda kostnad.

Den andra metoden är att Ingves skuggar euron, det vill säga Europeiska centralbanken. Med en minusränta som verkar bli evig skapar man en svagare krona med den märkliga förklaringen att vi behöver inflation. Och det är klart att Led-skärmarna och mobilerna blir lite dyrare när kronan försvagas.

Men den typen av inflation skapar ingen rusning av kapital från finansspekulation till verkliga investeringar. Det finns inget som kan väga upp den dränering av värden som skapas när kronan faller.

Starkare eller svagare företag?

Det finns naturligtvis kritik av det som sker. En kommer från företagsekonomer som menar att denna ständiga dopning av exportföretagen bit för bit eroderar dem.

Ägarna blir inte tvingade till investeringar för att klara konkurrens, man räddar bokslut med allt billigare varor.

Men den kritiken har problem med bevisen, storföretag är inte nationella längre, kapitalflödena inom företagen sker inte med svenska kronor och importandelen i ­produktionen är betydande. Utom för rena råvaruföretag som skogen och järnmalm. Men de råvarorna rör sig mycket mer på ­världsmarknaden än vad valutor kan parera. Inte ens Ingves kan skydda LKAB från efterfrågestopp från Kina till
exempel.

Så vad är den egentliga orsaken till missnöjet med den svenska kronans utveckling. Varför surar Bildt och varför gnäller analytiker.

Egentligen skulle man kunna vända frågan och undra varför medborgarna inte blir förbannade. Det är ju inte någon höjdare att lönerna fått sjunka relativt andra länders när kronan devalverats med 17 procent.

För att förstå reaktionerna får vi ge oss in i teoriernas värld.

Den som säljer mest vinner

Enligt både vänsterekonomer och högerekonomer så är det nyliberalismen som styr världens ekonomi – men högerekonomerna använder inte det ordet utan säger snarare ”fri marknadsekonomi”.

Nyliberalismen verkade också härska oinskränkt fram till det stora sammanbrottet 2008, då dess teorier om det fina med avreglerad finansmarknad föll samman.

För att rädda banker och finansekonomin var offentliga sektorn globalt tvungen att gå in med stöd på över 17 000 miljarder dollar (enligt IMF). De privata bankerna räddades, finansmarknaden och börserna fick börja en ny resa baserad på lån vars enda verkliga värde var ständigt ökande priser och börskurser. Den viktigaste aktören här var amerikanska FED, som kraftigt ökade likviditeten i dollar, följt av ECB som började ”trycka” rejäla doser av digitala euro.

Men globalt finns också en politik där några av världens mäktigaste stater faktiskt använder en annan metod än nyliberalismens för att öka sin styrka.

Man vill exportera sig ur kriserna.

Vi kan kalla det nymerkantilism.

Handelsöverskottens teori.

Sälj, sälj, sälj!

Segrare blir den som kan sälja mest och köpa minst och därmed bygga ett gigantiskt överskott som alla andra länder får betala.

Social otrygghet hotar systemet

Det är viktigt att förstå att det inte finns någon ”ren ekonomi” någonstans. Det finns ingen ren kapitalism, ingen ren nyliberalism, ingen ren keynesianism, ingen ren reformism med statlig reglering och investering och absolut ingen ren merkantilism.

Det finns lite av allt hela tiden och genom decennierna dominerar det ena eller det andra lite mer.

Kapitalismen har många olika teorier och ansikten för att hantera problemet med att säkra ägandet och vinsten. Många olika sätt att se till att produktionens värde flyttas till de få som äger landet. Nyliberalismen är en frihet för pengarna, finanskapitalet, där allt avregleras, där skatter begränsas, där privatisering gör att alla delar i samhället blir del i vinstmaximeringsflödet. Men den får till slut sociala konsekvenser som hotar hela systemet. Ett samhälle klarar inte alltför stor ojämlikhet och otrygghet. Då måste statlig inblandning komma in. Och ett sätt för staten att agera är genom att via sin penningpolitik stödja tanken att man kan sälja sig fri från social kris genom extrem handelspolitik.

Bästa exemplet är kanske Japan, Kina och Tyskland.

Och så lilla Sverige.

Kapitalister tror inte på marknaden

Tysklands enorma industrimaskineri har exporterat till hela världen, men särskilt mycket till ”hemmamarknaden”, det vill säga inom EU. De flesta stater har handelsunderskott mot Tyskland som därmed har ett överskott som man faktiskt inte kan använda till annat än lån till de som ska köpa. Det här innebär att tyska kapitalister helt enkelt inte tror på den ”fria marknaden” där värden ska skapas genom att man både köper och säljer i balans mot andra länder. För när en nation istället skapar ständiga handelsöverskott betyder det att man tar mer än man ger.

De ständiga köparna blir fattigare och får sociala problem medan de ständiga säljarna får överskott som faktiskt kan försvaga nyliberalismens kärnländer. När USA, Storbritannien och de flesta länderna i EU blivit allt större låntagare uppstår till slut en situation där finanssystemet hotas av obalans och en oro förenklat till meningen: ”Tänk om de inte kan betala!”

Det var därför Tyskland så envist förstörde Greklands försök att hantera skulderna sansat. Hotet var inte att tyska banker skulle förlora miljarder. Hotet var att världens banker och valutamarknader inte längre skulle våga lita på att en skuld kan tvingas att betalas oberoende av de sociala kostnaderna i landets som lånat.

Japan har hållit uppe sin industrimaskin med export, statligt stöd och enorma underskott och Kina har gjort samma sak. Sätten att stödja den egna industrin skiftar, men det är alltid ett sätt att skydda ländernas egen ägandeklass. De sammansvetsade nationella näringsliven går före teorierna om ett globalt kapital. Ett talande exempel är hur tysk solcellsindustri fick hela EU att införa strafftullar mot Kinas solceller, när de senare blev allt billigare. Att rädda tysk solindustri blev viktigare än att rädda klimatet med billigare förnybar el.

Vill man dra ut teorierna till sin spets är det här något som skapar krig.

Handelskrig.

Det måste inte sluta med bomber och stridsvagnar på leriga åkrar, men det handlar definitivt om att en nations ägargrupp agerar mot de andra.

Vilket är det Donald Trump gör just nu.

Svårt att samla i ladorna

Bakom alla muller och utspel och konflikter så finns ofta en enkel förklaring. USA och andra länder med handelsunderskott kräver mer köp och mindre sälj från de andra.

Det är dock några problem med det.

Om Kina slutar vara världens exportör så blir det politisk kris i landet, då en miljard arbetare inte längre kan få det bättre. Ett underskott och Japan riskerar finansiellt sammanbrott om medborgarna tappar tron på de enorma lån som de gett staten. Och ett Tyskland med stora underskott i handel mot övriga EU skulle få en revolt från en medel- och arbetarklass som varit lugn, trots att man inte fått så stor del av vinsterna.

Och i lilla Sverige?

Med en befolkning som accepterar att kronan försämrats realt med 20 procent sedan 2003 mot euron är det ju möjligt att förtroendet för tesen ”det går bra för Sverige” skulle klara sig ett tag även vid ett handelskrig där de små är förlorarna. Men finanskapitalet skulle fly börsen. Och kronan sjunka än mer.

Det är faktiskt så att det enorma överskott som exporten gett landet idag krympt till ingenting på grund av kronans fall.

Det blir svårt att ”samla i ladorna” när vetet blir mindre och mindre.

Svenska varor drabbas

Nu vill svenska företag att Ingves ska lugna sig. Storbankerna vill inte se en fortsatt ”skvalpvaluta”. Carl Bildt vill inte skämmas vid sina träffar med likasinnade på konferenser jorden runt.

Riskkapitalet vill inte bli utmanat av allt ivrigare utländskt kapital som kan köpa i landet med en rearabatt. (Nej, Wallenberg gillar inte konkurrens.)

Och de exporterande svenska stor­företagen drabbas av handelskriget, oron ökar, det är kanske inte USA som är problemet, men när Kina och Tyskland drabbas av amerikanska hot så minskar deras intresse för svenska varor. Hur mycket rea kronan än bjuder på.

Och helt riktigt börjar Riksbanken ändra sig.

Fast åt andra hållet.

Förra veckan talade Stefan Ingves inför Nationalekonomiska föreningen. Titeln på föredraget var väl ingen kioskvältare (”Långsiktiga trender – viktiga pusselbitar i den penningpolitiska analysen”) men var det ändå inte något märkligt i hans lätt darrande röst den här gången?

Ingves talade om hur de verkliga räntorna, alltså de som finns kvar när inflationen räknats bort, har sjunkit i hela världen under lång tid. Han berättade att den svenska verkliga realräntan nog har sjunkit från 1,5 procent i mitten av 90-talet, till minus en procent idag. Ja, han sa ”nog” eftersom ingen verkligen vet.

Är minusräntan verkligen tillfällig?

Det finns ingen riktig förklaring till det som sker förutom att allt är rätt komplicerat.

Sveriges låga verkliga ränta kan ju till exempel bero på att Riksbanken köpt upp en tredjedel av den egna statens skuld, liksom många andra centralbanker.

Men förklaringen till varför det skett har egentligen ingen betydelse i den här delen av pengavärlden, alltså bland de som ska placera pengar. Bara vetskapen om att en riksbank börjar fundera på att den verkliga reala räntan är lägre än det man sagt tidigare, betyder ju att de börjar planera om.

Den tillfälliga minusräntan vi sett kanske inte är så tillfällig ändå?

Inte kommer Ingves att höja räntan om han nu fått en teoretisk modell som säger att det som synts – extremt låga räntor – inte kommer att försvinna bara för att den gamla teorin sa att det borde den väl göra.

Finansmarknaden ställer om sina förväntningar och då ställs också verkligheten om.

För i denna värld är allt en fråga om vad man tror ska hända, inte vad som borde hända.

Om alla tror att räntan går ner, så går den ner.

Eftersom alla agerar med sina placeringar så att den går ner.

Och när den går ner går börsen upp.

Så, nej kronan kommer inte att stärkas genom Riksbankens försorg.

Ett litet land kan

Sverige är ett litet, men rikt och samtidigt hungrigt land. Svenska företag slåss på en världsmarknad av snabba och stora affärer och bolagen behöver fördelar för att lyckas mot andra lika kompetenta säljare.

USA:s företag får nu direkt stöd från världens största militärmakt när reglerna läggs om. När USA inför handelsbojkotter måste världen följa efter. Amerikanska tullar smiter ingen undan eftersom alla måste handla i dollar. En bank som inte längre får tillstånd att handla i dollar går i konkurs snabbt.

Inga storföretag kan strunta i signalerna från USA. Hur lockande det än är att få ta stora steg in i den enorma kinesiska marknaden.

Så vad finns det för knep kvar för den som ändå vill skaffa sitt näringsliv lite enkla fördelar?

Tja, ett litet land kan sänka sin valuta så länge de stora inte mullrar och säger ifrån.

Och just nu har de annat att syssla med.

Så Ingves rättar glasögonen och packar ihop sina papper och tackar för applåderna.

Och du själv får fundera på om tågresan till Italien kanske inte är värd pengarna när du får bättre valuta för kronorna om du åker till Halmstad.