Det säger ordföranden i Handelsanställdas förbund Susanna Gideonsson. Tillsammans med S-märkta tankesmedjan Arena idé bjöd hon nyligen in ombudsmän, aktiva i andra fackförbund, politiker och opinionsbildare till en träff för att diskutera hur fackföreningsrörelsen nu ska gå vidare.

– Vi måste fråga oss hur vi ska kunna ta tillbaka initiativet, och gjuta mod och självkänsla i människor. Vi behöver en nystart, säger Susanna Gideonsson.

Hur påverkar den nya regeringen fackets handlingsutrymme?

– Det påverkar egentligen inte. Vi behöver göra ett jobb som handlar om att få människor att sluta bara vara konsumenter av det som händer och också bli producenter – att börja påverka. Både sin närmiljö och sin arbetsplats.

I januariavtalet var en av de tyngre kompromisserna att införa tydliga undantag i turordningsreglerna, regler som fackföreningsrörelsen brukar se som en hörnsten för en trygg arbetsmarknad. Trots detta menar Susanna Gideonsson att det finns positiva delar i uppgörelsen också. Hon nämner frågan om anställningsformer, vilket är en viktigare fråga för många av hennes medlemmar.

– För ungefär 30 procent av våra medlemmar är las en ickefråga. De har inte ens sådana anställningar som omfattas. Arbetsmarknaden har förändrats. Däremot är en positiv del av överenskommelsen att man säger att man ska utjämna skillnaderna mellan olika anställningsformer, säger hon.

Inte spikat i detalj

Susanna Gideonssons ser att fackens lokalverksamhet antagligen behövs mer än någonsin nu –  eftersom en stor del av innehållet i Januariavtalet inte är spikat i detalj och därför kan påverkas av aktiva och högljudda folkrörelser. Det är en tanke som delas av flera.

Vänsterpartiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor, Ali Esbati, tror att facket kan spela en viktig roll, förutsatt att korten spelas rätt.

– Nu är det extremt viktigt att man från fackföreningsrörelsens sida inte går in i den roll som det socialdemokratiska partiet riskerar att hamna i: Att hela tiden sockra och sälja in de väldigt dåliga kompromisser som man har gjort med C och L, säger Ali Esbati.

Han ser därför folkbildningsarbete och att mobilisera människor som viktiga uppgifter för facken – att forma det politiska samtalet utifrån sina frågor.

– Motståndarsidan har jobbat så under en lång tid, funnits i debatten för att påverka den och försöka ändra på vad som anses vara de viktiga frågorna, och svaren på dem, säger han.

En annan vågskål

Även Lisa Pelling, chef på tankesmedjan Arena idé, gör bedömningen att Januariavtalet trots allt är en kompromiss och att det finns skrivningar i det som öppnar för politik som väger upp det som hon ser som mindre bra förslag.

– Det finns ju en uppluckring av anställningstryggheten, men det finns också en formulering om att trygga den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Hur ska det gå till? Den frågan måste fackföreningsrörelsen ställa dig nu. Vad läggs i den andra vågskålen om man luckrar upp anställningsskyddet? säger Lisa Pelling.

Hon ser reformer inom arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, avdragsrätt för fackföreningsavgiften, kompetensutveckling som möjliga förslag som kan väga upp.

– Vi behöver lyfta möjligheter som trots allt finns i avtalet. Det står också att det ska göras en skattereform som ska bidra till mer jämlikhet. Exakt hur ska den skattereformen göras? Det är uppenbart att det behövs en ny modell för kommunal skatteutjämning. Hur ska den till exempel gynna Kommunals medlemmar inom lantbrukssektorn? Det måste facken formulera nu, säger Lisa Pelling.

Susanna Gideonsson bedömer att fyrpartiöverenskommelsen trots allt inte skadat relationen mellan förbundet och partiet.

– Det tror jag inte. Vi kommer att fortsätta att driva våra frågor. Vi har drivit dem i många år, ibland har vi vunnit dem på partikongresserna, ibland inte, men vi kommer fortsätta att slåss för att visa att våra medlemmars perspektiv är oerhört viktigt.

Har ni fått valuta för den tid och de pengar som ni gav till partiet i valrörelsen?

– Nej, det det kan jag väl inte säga. Men det kunde ha blivit fasen så mycket värre.

Krister Strömberg

Ledamot i styrelsen för nordvästra distriktet för Byggnads, Stockholm

– Vi måste bilda en så kraftig opinion att Annie Lööf backar tillbaka från hennes krav på att försämra anställningstryggheten. Med en förhoppning om att Björklund plockar fram sin socialliberala nerv, att han förstår att det är det enda sättet att bli mer än ett fyraprocentsparti nästa gång.

– Vi gör det ju idag redan, till exempel genom att vår ordförande Johan Lindholm som sitter i partistyrelsen och han har klart uttalat att ge sig på Las och försämra anställningstryggheten är det sämsta man kan göra. Den ska utvecklas – inte avvecklas.

Anna Nilsson

Förtroendevald för Handels, avdelning 33 Luleå

– Vi måste gå tillbaka till att prata klassklyftor. Det spelar ingen roll om vi jobbar på McDonalds eller som lärare, vi är låg- och medelklass och vi ska rikta blicken uppåt, mot dem som använder våra bidrag trots att de redan har miljoner.

– Vi måste sätta press på politiken, så att vi slipper den här mittenröran. När alla partier blickar mot mitten så ser man till slut ingen skillnad på dem. Vi på vänstersidan måste visa att vi står för ett bra välfärdssamhälle.

Ulla-Britt Thor

Ombudsman för Handels, Göteborg

– Vi är väldigt oroliga för det här med arbetsrätten som de har pratat om att den ska luckras upp. Jag litar på Löfven, men vi kommer att bevaka den frågan, kanske ännu mer än om det bara hade varit S i regeringen. Vi kommer att få lyfta den frågan mer i vårt lokala arbete i förbundet också.

– Vi måste nu arbeta mer tillsammans inom fackföreningsrörelsen, mer tvärfackligt. Det är viktigt för oss allihopa. Kanske också med ABF, vara ute och utbilda, och hitta nya samarbetspartners. Men framförallt mer tillsammans.