I tävlingen ”Tråkigaste Ekonomiska Område” ligger ”Kommunal utjämning” bra till för guld-medalj.

Den kommunala utjämningen handlade förra året om cirka 67 miljarder. Rubrikerna på dess olika delar är trögprosa: inkomstutjämning, kostnadsutjämning, strukturbidrag, införandebidrag och, som final, regleringspost! Tjohej!

Men under den tråkiga ytan döljer sig något spännande som berör varenda människa i landet.

Svenska kommuner har lagstadgade skyldigheter mot sina invånare. Därför har kommuner rätt att ta ut skatt, som är mycket olika hög. I kommunen med högst skatt betalar invånarna 6 kronor mer per intjänad hundralapp än i kommunen med lägst skatt.

Kommunernas problem är olika

Lågskattekommuner har gemensamma drag. Dels att invånarna tjänar ovanligt mycket pengar. Fastighetspriserna är högre – det hänger samman med att kommunalskatten är låg, och att bo i en sådan kommun ger ekonomiska fördelar som fastighetsköpare betalar för. De flesta av dem ligger nära en storstad. Det gör att kommunen kan avstå från att erbjuda sådant som finns i storstaden, exempelvis kommunalt stödd kultur vilket håller kommunala kostnader nere.

Högskattekommuner har också gemensamma drag. De är stora till ytan, ligger långt ifrån storstäder, de har få invånare och ofta flyttar ungdomar iväg så, att befolkningen är äldre jämfört med andra kommuner.

Är lågskattekommuner bättre på att sköta pengar än högskattekommuner? Det är svårt att avgöra, för deras problem är olika. Alla kommuner ska se till att äldre får den omsorg de behöver. Det är dyrare om de äldre bor utspridda över stora områden, och utgör en hög andel av befolkningen.

Miljöproblem är nog svårare i tätbebyggda områden med mycket trafik. Men de kan också vara betydande i en kommun där industrin frestar på miljön. Eller där översvämningsriskerna ökar med klimatförändringarna.

Nio kommuner delar med sig

För att invånarna överallt i landet ska ha likvärdiga villkor så omfördelas pengar mellan kommuner. Den större delen sköts genom statsbidrag. Men det sker också genom att pengar från kommuner med högst andel höginkomsttagare, just nu från totalt 9 kommuner, går till andra kommuner. Detta kallas ”kommunal utjämning”.

Det systemet är idag resultat av kompromisser och justeringar och historiska förhållanden som staplats ovanpå tidigare kompromisser och justeringar. Mängder av faktorer räknas och vägs mot varandra. Skrönor säger att det är bara några få människor som verkligen begriper det hela, och att de snart går i pension.

Alla är eniga om att det är tokigt att en del av utjämningen idag styrs av kommunens arbetslöshet för 20 år sedan. Och att det är helt fel att en kommun förlorar på att sänka antalet människor som behöver långvarigt försörjningsstöd genom att se till att de kan försörja sig själva.

Barn och unga är framtiden. De är kommunernas största kostnader. Den unga människa som flyttar till storstaden bär med sig ett fint knyte av kommuntjänster: förskola, skola, hälsovård, transporter, idrott, bibliotek, och mycket mer. När hen får jobb och betalar kommunalskatt till sin nya hemort så får den gamla ingenting alls, om inte pengar omfördelas. Det är utan tvekan rättvist att fördela om, så att uppväxtkommunen kan klara sina åtaganden.

Kompromisser och anpassningar

Men andra delar av omfördelningen är omstridda. Och ska pengar alls omfördelas? Uppmuntrar omfördelning till kommunalt slöseri? Betalar lågskattekommunerna för andra kommuners dyra badhus och konstiga jättearenor?

När kommunal omfördelning har pågått länge, och ändring lagts på justering ovanpå samhällsförändring så slår det hela knut på sig själv. Jag begrundar beskrivningen av strukturbidraget på Sveriges Kommuners och Landstings hemsida; det kom till som ett ”permanent införandebidrag” efter en ändring 2005, och består delvis av delar av ett äldre system som i sin tur till stora delar bestod av tidigare systemändringar!

Men varför ända in i Vellinge, eller Vilhelmina ska någon bry sig om detta? Jo, en utredning, SOU 2018:74 ”Lite mer lika” har föreslagit förändringar. Offentlig diskussionen om förslaget saknas ännu. Vi har ju ingen politiskt aktiv regering som kan ta hand om det.

Att kunna leva väl i alla landsdelar, glesa som tätbebyggda. Att också de kommuner som tagit emot många nykomlingar kan erbjuda alla unga och gamla och mellanålders det lagen föreskriver. Att livsmiljön, natur och kultur, vårdas och stärks. Att kommuner med växande lika väl som minskande befolkning kan göra sina jobb. Alltsammans avvägningar som rör rättvisa och demokrati.

Nu finns risk att diskussionen om förslaget försvinner in i ett töcken av regeringsbildningar, samarbeten, kompromisser och anpassningar.

Och vad får vi då? Ett permanentat ständigt införandebidrag, med försteningstillägg? Eller en begriplig debatt om själva kärnan: Hur kan alla landets kommuner få kloka och rättvisa förutsättningar att göra vad de ska.