Stämmer det verkligen? Och hur funkar egentligen utsläppshandeln?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Delvis sant
Ni minns säkert dramatiken för två somrar sedan. Regeringen beslutade, efter månader av kritik, att statliga Vattenfall fick sälja sina tyska brunkolstillgångar till det tjeckiska bolaget EPH som avsåg driva vidare kolkraftverken och gruvorna så länge det var möjligt. För Miljöpartiets trovärdighet i klimatfrågor blev det något av spiken i kistan. Efter en valrörelse där stopp för försäljning av Vattenfalls kolkraft varit partiets paradfråga kunde beslutet inte uppfattas som annat än ett svek. Det tycks inte spela någon roll hur många klimatreformer som MP därefter fått igenom, det solkiga koldammet från sommaren 2016 verkar inte gå att borsta bort.
Men så nyligen, i SVT:s Agenda den 13 maj, presenterade MP:s Gustav Fridolin en ny version av vad som hänt. Efter att ha misslyckats övertyga S om att avveckla brunkolsgruvorna, ”gav vi Isabella Lövin ett tydligt uppdrag till EU att priset på utsläpp skulle öka så mycket att gruvorna blev olönsamma. Och nu har det tjeckiska bolaget som köpte dem meddelat att de nog inte kommer att öppnas. Det här är svensk politiks minst uppmärksammade seger, att det här kolet stannar i marken”, sa han.
Så – en skändlig förlust eller en ouppmärksammad seger? Fridolins påstående granskades av DN, som drog slutsatsen att det var ”delvis sant”. EU:s klimatministrar har beslutat om en stramare utgivning av nya utsläppsrätter, vilket har drivit upp priserna. Lövins betydelse för beslutet är dock svårt att veta. Vad det har med Vattenfall att göra är också oklart, MP hade rimligen varit för de stramare reglerna oavsett. De nya ägarna meddelar dessvärre också att de just nu bygger ut produktionen i en av deras kolgruvor.
Politiskt omöjliga insatser
Internationell klimatpolitik, inte minst utsläppshandeln, är snårig och svåröverskådlig. Den är även djupt präglad av den ekonomisk-politiska grundsyn som var förhärskande när den formades under 1990-talet. Många, bland annat Naomi Klein, har suckat och beklagat att det största globala hotet mot mänskligheten skulle bli akut just när regleringar, förbud och offentliga investeringar var politiskt omöjliga. I stället fick världen hålla till godo med hopplöst krångliga och ineffektiva åtgärder som utsläppshandel och flexibla projektmekanismer.
EU:s utsläppshandel infördes 2005 och fungerar ungefär så här. Företag i EU, verksamma inom vissa utsläppsintensiva branscher, får ett antal utsläppsrätter av EU som ska täcka deras utsläpp. En marknad för utsläppsrätter upprättas, där de handlas till rörligt pris. De företag som kan minska sina utsläpp till en kostnad som understiger priset väntas då vidta dessa åtgärder och sälja sina överblivna utsläppsrätter till företag som inte kan sänka sina utsläpp till samma kostnad. Därmed kommer de billigaste åtgärderna att vidtas först, vilket är samhällsekonomiskt effektivt.
Även om handeln omgärdas av ett rigoröst regelverk finns här osäkerheter och möjligheter till manipulation (i jämförelse med andra typer av marknadssystem för utsläpp, som ”klimatkompensation” och Kyotoprotokollets ”projektmekanismer”, är EU:s utsläppshandel dock ett under av precision och förutsägbarhet).
Det största problemet har varit överallokering, alltså att EU utfärdar för många utsläppsrätter vilket sänker priset och därmed ger små incitament att minska utsläppen. Det beror både på oförmåga att stå emot politisk påtryckning från medlemsländer och storföretag som vill ha mycket utsläppsrätter, och att det är genuint svårt att förutsäga behovet.
Men oavsett om det var Isabella Lövins förtjänst eller inte har systemet nu alltså stramats åt. Antalet utfärdade utsläppsrätter ska minska med 2,2 procent varje år, och överblivna utsläppsrätter placeras i en reserv, som dock inte får växa hur mycket som helst. Blir reserven för stor kommer mellanskillnaden att annulleras, det vill sägas dras ur systemet.
Vi cyklar – de säljer
Nu kan inte Miljöpartiet, eller ens regeringen, lastas för den globala nyliberalismen och dess biprodukt utsläppshandeln. Den, liksom vi alla, har att verka under på förhand givna omständigheter. Men medan många gröna och röda partier runtom i Europa och världen är mycket kritiska mot sättet som klimatproblemen har gjorts till varor på en marknad, satte Sveriges rödgröna regering under en kort period kanske världsrekord i tilltro till detta system. Detta genom en åtgärd som kallades för utsläppsbromsen.
Utsläppsbromsen presenterades samtidigt som beskedet om Vattenfalls försäljning av kolkraftverken, och betraktades allmänt som ett plåster på de miljöpartistiska såren. Den innebar att Sverige skulle avsätta sex miljarder kronor fram till 2040 åt att köpa upp utsläppsrätter på EU:s utsläppsmarknad, men inte använda dem för att bränna kol och olja utan att annullera dem.
Bromsen inspirerades förmodligen av miljökonsulten och socialdemokraten Magnus Nilsson, som länge argumenterat för att det inte spelar någon roll om vi lägger ner kolkraftverk eller brunkolsgruvor, eftersom det bara leder till frigjorda utsläppsrätter som kommer att omvandlas till utsläpp någon annanstans i EU. I strikt mening har han förstås rätt, det har till och med fått ett namn: vattensängseffekten. Om man sänker utsläppen på ett ställe leder det bara till att de stiger någon annanstans.
Därför kan varje initiativ – på privat, kommunal eller nationell nivå – att bygga ut förnybar energi, öka tågets andel på bekostnad av flygets, öka cirkulationen av metaller, etcetera, bemötas med samma argument: det är meningslöst. Den enda strategi som återstår för den som vill påskynda klimatomställningen är därför, menade Nilsson, att förvärva utsläppsrätter och annullera dem.
När den borgerliga regeringen 2014 sålde Sveriges överblivna utsläppsrätter protesterade både miljörörelsen och rödgröna partier vilt. Här har vi allesammans hjälpts åt att cykla till jobbet, köpt miljöbilar och investerat i biokraftvärmeverk så att Sverige som land gjort lägre utsläpp än vad vi hade rätt till enligt Kyotoprotokollet. Det borde ju firas, men så sålde Lena Ek och Anders Borg ut våra ansträngningar för en spottstyver till en amerikansk storbank så att någon annan kunde släppa ut det som vi tjänat ihop.
I stället, menade vi, borde utsläppsrätterna annulleras. Utsläppsbromsen ligger i samma tankes förlängning. Både intäkter (från försäljning av utsläppsrätter) och utgifter (för inköp av utsläppsrätter) har alternativa användningsområden, och är intervention på utsläppsmarknaden bättre för klimatet än investeringar i till exempel förnybar energi så gäller det i båda fallen.
Problemet är bara att ekonomisk teori inte alltid sammanfaller med politisk logik. Alliansregeringens försäljning var en viktig men dock symbolisk fråga. Affären var liten, 38 miljoner kronor, men uppfattades som stötande. Att inte sälja ut våra ansträngningar är en sak. Att avsätta flera miljarder till att aktivt intervenera i en, enligt många bedömare, dysfunktionell, spekulationsdriven och politiskt styrd utsläppsmarknad tyckte vi är en annan sak.
Främst för att utsläppsmarknaden är en politisk konstruktion, inget evigt bestående. Om Sveriges agerande verkligen skulle ”hota” EU:s klimatpolitik, skulle EU enkelt kunna utfärda fler utsläppsrätter. Med ett beslut som inte kostar EU en euro skulle då alla bromsmiljarder Sverige satsat på att minska utsläppen bokstavligen gå upp i rök.
Det väcker frågor om våra investeringsmedel verkligen bör användas till spekulation på en konstgjord marknad, snarare än till saker som solceller, järnvägar och klimatsmarta hus som leder till verklig omställning? Bör vi inte reducera utsläpp, snarare än att handla med dem?
Politiken blev – politisk
2017 övergav dock regeringen utsläppsbromsen, och genom EU-beslutet om automatisk annullering av utsläppsrätter 2018 förlorade den sin relevans eftersom ansträngningar för att minska utsläppen nu i många fall kommer att leda till annullering av utsläppsrätter (Nilsson beklagade dock båda dessa beslut).
Exakt vad som orsakade regeringens omsvängning har inte nått offentlighetens ljus, vad jag vet. Men jag får ändå lov att berömma regeringen för att den övergav utsläppsbromsen och började agera som den faktiskt bör göra: politiskt. I stället för att strama åt systemet genom att köpa och annullera utsläppsrätter, skickade den, om man nu ska tro Fridolin, Isabella Lövin till Bryssel för att övertyga EU om att fatta beslut om att strama åt systemet.
Det illustrerar den allra viktigaste invändningen mot strategin att agera helt inom ramarna för EU:s utsläppshandel: själva ramarna är förhandlingsbara. De bestäms av argument, maktförhållanden, intressekonflikter. Trots att vi är hänvisade till att agera inom på förhand givna omständigheter skapar vi vår egen historia. Dåliga system ska inte accepteras, utan utmanas, förbättras, och till slut avskaffas. Det går. Det har Isabella Lövin bevisat*.
*Delvis sant.
