BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Lugn som en sengångare var finansmarknadsminister Per Bolund när han häromveckan presenterade skärpta amorteringskrav. Regeringen vill kyla ner den tropiskt överhettade bostadsmarknaden och samtidigt gjuta olja på vågorna. Men insikten börjar sprida sig att en storm är på väg. Stämningarna denna mörka höst för tankarna till författaren HP Lovecrafts mytologiska berättelse om det bläckfiskliknande monstret Cthulhu. Enligt legenden kommer den gigantiska besten, när den vaknar ur sin drömska slummer på Stilla havets botten, sprida förödelse på jorden och förinta mänskligheten. Ana­login kan tyckas drastisk men få fantasyromaner ger samma skräckläsning som tankesmedjan Katalys senaste rapport om den svenska skulddrivna ekonomins instabilitet.

Löntagare står för notan

Efter Storbritannien har Sverige Europas näst största finanssektor, och den har, likt Cthulhus tentakler, letat sig in överallt i det mänskliga livet. Denna utveckling kallas finansialisering och karaktäriseras av att ”det finansiella har blivit den dominerande funktionen i ekonomin”, skriver ekonomen Natascha van der Zwan. I Katalysrapporten beskriver ekonomerna Claes Belfrage och Markus Kallifatides hur processen började redan 1980 i de västliga ekonomierna men har accelererat sedan finanskrisen 2008. I Sverige har utveckligen gått snabbare än i något annat land, och vi löntagare står för notan. Statens garanti till bankerna har under åren 1998–2014 uppgått till 442 miljarder. Under samma period var bankvinsterna 668 miljarder. Belfrage och Kallifatides konstaterar att två tredjedelar av bankernas vinster är ”en indirekt överföring av förmögenhet från skattebetalarna till bankerna”. Denna kraftiga finansialisering har, enligt ekonomihistorikern Lars Ahnland, lett till ”ökad ojämlikhet, höga tillgångspriser, hög privat skuldsättning, och en ökande frekvens av finansiella kriser”. Finansmonstret har vuxit bortom all kontroll och höstens boprisfall är ett illavarslande omen.

Till och med mäklarna har tappat hoppet, 47 procent tror nu på fortsatt fallande bostadspriser, enligt en färsk undersökning från Valueguard. Några banker har börjat bromsa utlåningen till bostäder och stora lägenheter gapar tomma i Stockholms innerstad i brist på köpare. ”Vi har av allt att döma (ännu) en finansiell kris under uppsegling”, konstaterar Belfrage och Kallifatides. De varnar för att en kollaps på bostadsmarknaden riskerar att slå undan benen på storbankerna som gjort sig helt beroende av konstant ökande bopriser. Men det är inte bara den överbelånade urbana medelklassen som drabbas om/när kollapsen kommer. I krisens spår följer fattigdom, fascistiska strömningar och ond bråd död. Den senaste finanskrisen resulterade i minst 10 000 självmord i Europa och Nordamerika, enligt en studie från Oxford University. Arbetslöshet och att bli vräkt från sitt hem var de starkaste riskfaktorerna. Forskarna fann däremot inte någon ökning av självmord i Sverige. Tack vare enorma statliga räddningspaket till bankerna klarade vi oss undan katastrofen med blotta förskräckelsen. Men sedan dess har hushållens belåning skjutit i höjden, bankernas skulder likaså.

Från miljonprogram till miljonlån

Även om ekonomin nu rör sig framåt är det inte farten som är problemet utan vad som döljer sig under motorhuven. Svensk ekonomi drivs av högoktaniga bostadslån, enligt Kallifatides och Belfrage. Vi har gått från miljonprogram till miljonlån och den svenska bostadsmarknaden är idag den mest avreglerade i världen, kombinerat med illa fungerande politisk reglering. Forskaren Brett Christophers kallar modellen inte fullt ut ny­liberal utan en ”monstruös hybrid”.

Vi har varit här förut. Ekonomihistorikern Lars Ahnlands nyutkomna avhandling visar att de senaste decenniernas kraftiga finansialisering i Sverige har stora likheter 1900-talets början. I mellanperioden, 1940–1979,  gick utveckligen däremot åt andra hållet. Bankernas skulder sjönk, mindre kapital placerades på börsen. Under den perioden ökade jämlikheten i takt med välfärdsstatens utbyggnad.

Göran Greider har beskrivit modellen som ”embryonal socialism” när den nådde sin peak i skiftet mellan 1970- och 1980-tal. Välfärdsexpansionen stärkte löntagarnas maktställning gentemot kapitalägarna och fungerade, enligt Lars Ahnlands forskning, som en vaccination mot allvarliga kriser. Men denna era fick att abrupt slut när finansminister Kjell-Olof Feldt inledde den så kallade novemberrevolutionen 1985 och fick fria tyglar att avreglera den svenska finansmarknaden. Inget skulle någonsin bli sig likt.

Icke avsedd expansion

Många år senare skriver Kjell-Olof Feldt självkritiskt att den aggressiva politiken ”ledde till en alls icke avsedd och högst olycklig expansion av bankernas kreditgivning”. Men de hade inte något annat val, ”världen hade förändrats – kapitalet flödade fritt”, hävdar han och avfärdar alla påstående om en ”nyliberal yra” i partiet. Men Kallifatides och Belfrage vidhåller att arbetarrörelsens elit anammade de nyliberala idéerna. Därför bantades den offentliga sektorn ner mer i Sverige än i något annat OECD-land under de kommande decennierna. Det ökade också skadeverkningarna av den efterföljande 90-talskrisen.

Ingen vill se fallande priser

Nu är vi i knipa igen och frågan är hur vi ska agera för att inte väcka Cthulhu. Finansmarknadsminister Per Bolund lägger ansvaret på hushållen och vill etablera ”en sund amorteringskultur” i Sverige. Men det har uppstått en kraftfull allians mellan den skuldtyngda medelklassen och finansmarknadens aktörer – ingen vill se fallande priser. Det finns också en enkelspårighet i tankarna hos politiker, finansanställda och de tjänstemän som är satta att bevaka dem, menar författarna till Katalysrapporten. De kritiserar Bolunds skärpta amorteringskrav för att endast flytta problemet i tid och rum. I stället sätter de sitt hopp till att intellektuella ”ur de lönearbetandes led” för in nytt tankegods i strukturerna. Adbusters grundare Kalle Lasn, Occupy-rörelsens inspiratör, är inne på liknande tankegångar. Han skrev boken ”Meme wars” för att ”tända en eld i hjärtat hos världens ekonomistudenter”. Det låter som en långsam process – men har vi verkligen tid att vänta?

Batteri av åtgärder

Det är dessutom svårt för ett litet land som Sverige att ”på egen hand vrida tillbaka de senaste årtiondenas finansiella globalisering”, som journalisten Per Björklund skriver i boken ”Kasinolandet”. Däremot för han fram ett batteri av åtgärder som redan nu kan minska risken för ekonomisk härdsmälta. Han vill reformera pensionssystemet, ge möjlighet till skuldavskrivningar och tvinga bankerna till att ta konsekvenserna för sitt handlande i stället för att staten ska överösa dem med subventioner. Men Nordeas flytthot i protest mot bankskatten visar hur svårt det verkar vara för politiken att driva igenom bankregleringar. Per Björklund argumenterar, helt riktigt, för att om skattepengar ska användas till att rädda krisande banker är det rimligt att staten också tar över ägandet. Men att någon svensk politiker skulle ens nämna orden ”förstatliga” och ”bank” i samma mening är lika sannolikt som Cthulhu skulle kliva ur fiktionen och in på Stockholmsbörsen.

Eller så är det precis det som håller på att hända.

Källor:

”En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris” (2012) av Kjell-Olof Feldt.

”Finansialiseringen av Sverige: På väg mot nästa kris?” (2017) av Claes Belfrage och Markus Kallifatides. Rapport för tankesmedjan Katalys.

”Financialization in Swedish Capitalism. Debt, inequality and crisis in Sweden, 1900–2013” (2017) av Lars Ahnland.

”Kasinolandet – bostadsbubblan och den nya svenska modellen” (2017) av Per Björklund.

”Making sense of financialization" (2014) av Natascha van der Zwan.