En vansinnig galopperande bostadsmarknad håller nu på att omregleras så att de som har det sämst ska få betala hela problemet.

Utöver kraven på marknadshyror, som nu rasar inför de politiska förhandlingarna, har Finansinspektionen lagt fram förslag som innebär försämringar även på bostadsrättssidan. De med låga lån på dyra bostäder föreslås få billiga lån för renoveringar och liknande, medan fattiga eller unga som tvingats köpa en etta för över två miljoner – bara för att få någonstans att börja bo – ska få extra höga räntor om de måste renovera något eller för att betala de topplån de inte hade sparade pengar till. (Och vem har det när man är ung?)

Varför Finansinspektionen satsar på att sätta åt de med lite pengar är inte så märkligt.

De menar att det är bankernas lån till vanliga löntagare som skapar kreditkriserna. Men man kan lika gärna säga att krisen beror på ett orättvist skattesystem som gör det orimligt billigt för de rika att pressa upp vanliga bostadsrätter till hisnande extrempriser i attraktiva lägen.

Fem miljoner för en liten trea i storstäderna är sjukt.

Ännu sjukare att man får skatterabatt för det.

Vänsterpartiet försöker föreslå en maxgräns för räntebidrag på 40 000 kronor. Det är ett trubbigt system, om än bättre än dagens.

Men om de rödgröna vill vara offensiva finns nu ett läge att våga något annat.

Varför inte införa progressiva ränteavdrag? Det vill säga att sänka dem bit för bit per inkomstgrupp.

Om en nyanställd löntagare får 30 procent för att kunna flytta in bör den rike bostadsspekulanten som tokrenoverar takvåningen bli utan. Villaägarens nödvändiga byte av energisystem går att räkna hem även med mindre ränteavdrag, medan de med riktigt låga inkomster faktiskt kan få, via avdrag, räntefria lån för att göra det nödvändiga i huset.

Finansinspektionen vill införa amorteringskrav som ger mycket högre kostnader för de som har lite, än för de som har mycket. Bankerna ska gynna lån till de som behöver det minst.

Ett amorteringskrav i sig är inget problem, men att öka kostnaderna för de som har det svårt och som på grund av hyresbristen inte har något val när de ska få tag på bostad, är en usel fördelningspolitik.

Bankkriserna skapas av spekulationsjakten, inte av löntagare som tvingas ta lån för att ha någonstans att bo.

Det är läge för en reformistisk lånepolitik, som utjämnar mellan de som måste få och de som redan har.