Visste du att rika får lägre inflation än fattiga? Lika viktigt som det är att diskutera hur hög inflationen kan vara och bör vara, är det att diskutera vilken konsumtion i samhället som faktiskt drabbas av den.
Analys:
Johan Ehrenberg
Sten Ljunggren
Nu skriver man om inflation allt oftare i borgerliga medier. Arbetsgivare oroar sig över lönehöjningskrav. Ett problem som inte varit något problem på över 25 år får plötsligt stora rubriker.
Nu tror vi inte på någon stor inflation och den som kan uppstå är inte automatiskt ett problem. Men det finns en sak som alltid försvinner i diskussionen om inflationen.
Den är nämligen inte rättvis.
Olika människor kan ha helt olika inflation beroende på var prisstegringar sker.
Var blir det dyrare?
När man i en tidning kan läsa om två procent i inflation kan det faktiskt vara mer för en del och nästa inget alls för andra. Inflationen är nämligen en abstrakt siffra. Ett mått som verkar väldigt exakt men som i själva verket ser helt annorlunda ut i vardagslivet.
Det är inte så konstigt.
Det beror helt enkelt på hur mycket pengar du har och hur du använder dem.
Inflationen är inte lika stor i hela ekonomin. Vissa varor har högre prisökning än andra. Om varor som alla måste köpa stiger extra mycket – det kan vara mat, resor till jobbet och hyror – så drabbar det låginkomsttagaren hårdare. Hen lägger nämligen nästan hela sin ekonomi på sådana nödvändiga varor.
Höginkomsttagaren lägger i stället en större del av sin konsumtion i varor som inte stigit lika mycket. Det kan vara datorer, resor eller kanske kostnader för ombyggnad av en bostadsrätt. Elektronik har ju länge snarare blivit billigare år från år.
Politiken kan styra
Det här gör att de politiska förslagen kan styra inflationen för olika grupper. Om man höjer momsen så kommer det i första hand att drabba låginkomsttagarna. Om man sänker stödet till byggande av hyreshus så kommer höginkomsttagaren att märka det mindre. Vi får helt enkelt olika inflation i olika delar av samhället.
Mellan 1980 och 1997 ökade konsumentprisindex, det vill säga den genomsnittliga prisökningen, med 9,3 procent per år. Men för låginkomsttagaren var ökningen hela 11,5 procent medan höginkomsttagaren kom undan med 7,4 procent.
De här skillnaderna fortsätter även under den period då vi haft lägre inflation. De senaste decennierna har ju inflationen varit mycket liten. Även om skillnaderna i procent blir betydligt mindre finns samma ojämlika relation.
Mellan 1980 och 1997 var inflationen 55 procent högre för låginkomsttagarna än för höginkomsttagarna. Det ser likadant ut mellan 1997 och 2021, även om skillnaden i procentenheter var betydligt lägre – återigen en relativ skillnad i inflationstakt på 55 procent.
Över åren leder det till väldigt stora skillnader.
Mat är viktigare än guld
Värdet av en hundralapp har från 1980 minskat till 16 kronor för höginkomsttagaren. För låginkomsttagaren har värdet minskat till fem kronor. Sedan 1997 har värdet av en hundralapp minskat till 77 kronor för en höginkomsttagare och till 66 kronor för en låginkomsttagare.
Det här är skillnader som inte syns när man mäter hur inkomstklyftorna ökat.
De rika får lägre inflation än de fattiga.
Vi tillhör som sagt de som inte tror på en snabb och stor inflationsökning. Mycket talar för att centralbanker jorden runt snarare fortsätter pressa fram en låg ränta för att inte riskera sammanbrott på finansmarknaderna och en allmän oro.
Men lika viktigt som det är att diskutera hur hög inflationen kan vara och bör vara, är det att diskutera vilken konsumtion i samhället som drabbas av den.
En inflation på guld eller konst är inte ett lika stort problem som en hög inflation på mat.
Det här är en enkel lärdom.
Ekonomi handlar egentligen inte om siffror eller genomsnitt hit och dit.
Det handlar om sociala förändringar i verkligheten.
