”Det som förvånar mig, efter allt jag sett och hört på byggarbetsplatser i Sverige, är att inte fler allvarliga olyckor händer”, säger författaren och journalisten Liza Alexandrova-Zorina.
Bild: TT/Shutterstock (montage)
Dagens ETC
En månad har gått sedan fem personer förlorade sina liv i en av de värsta arbetsolyckorna i Sverige sedan Estonia. Två av dem som dog i hissolyckan i Ursvik i nordvästra Stockholm var ukrainare, en tredje var rysk medborgare från Dagestan. Dagens ETC frågar författarna Liza Alexandrova-Zorina och Pelle Sunvisson varför personer från det forna Sovjet så ofta finns i dödsstatistiken – och hur de kan skyddas i Sverige.
En barnvagnspromenad på Birger Jarlsgatan för ett och ett halvt år sedan slutade nästan med hennes död. I sista stund lyckades Liza Alexandrova-Zorina hoppa undan och undvika att bli mosad av det bråte som en byggarbetare slängde ned mot marken. Rasande frågade hon hans kollegor, som stod på trottoaren, vilket företag de jobbade på.
– Jag ville veta så jag kunde prata med deras chefer, säger författaren och journalisten Liza Alexandrova-Zorina till Dagens ETC.
Men arbetarna, som pratade ryska och serbiska, sa att de inte visste. Först trodde Liza Alexandrova-Zorina att de slingrade sig. Så småningom lät hon sig övertygas om att de verkligen inte hade en aning. Skamset förklarade de att de var stressade och behövde bli klara samma dag för att få betalt för sitt arbete. Sedan klättrade deras kollega ned från ställningen och sa att de jobbade på ABC ställningsmontage.
Händelsen blev till ett kapitel i hennes bok ”Imperiets barn” (Volante, 2023), som handlar om exploateringen av postsovjetiska medborgare i Sverige.
– När jag skrev om det tänkte jag att jag säkert skulle stöta på det här bolaget igen, säger Liza Alexandrova-Zorina.
När hon läste nyheterna i december förstod hon att det var samma företag som installerade hissen på byggarbetsplatsen i Ursvik. Enligt hisstillverkaren Alimak Group, som låtit sina experter undersöka olycksplatsen, hade hissen monterats fel, vilket kan ha varit orsaken till att hisskorgen föll till marken.
Liza Alexandrova-Zorina, som är rysk medborgare och har bott i Sverige sedan 2021, ger ett varmt och vänligt intryck. Men när hon pratar om den svenska byggnadsbranschen kan hon framstå som cynisk.
– Det som förvånar mig, efter allt jag sett och hört på byggarbetsplatser i Sverige, är att inte fler allvarliga olyckor händer, säger hon.
Svenska modellen gungar
Även Pelle Sunvisson tänker i liknande banor. Inför sin roman ”Svenska palmen” (Verbal förlag, 2021) wallraffade han i sex månader som en rysktalande och papperslös byggarbetare. Men han är också anställd på fackförbundet SAC, där han för tre år sedan var med och grundade Solidariska byggare. Bara ett par av de 800 medlemmarna är svenska medborgare, resten är migranter med eller utan papper. Inte heller han blev förvånad när sorgebuden från Ursvik började sprida sig.
– Jag har bävat för att något liknande skulle ske. Det är ständiga chansningar från arbetsköparens sida när det gäller säkerheten, bara för att det ska gå snabbare och bli billigare, säger han till Dagens ETC.
En annan sida av problemet, förklarar han, är att Byggnads – men även andra fack, som till exempel Målarna – inte har varit tillräckligt bra på att nå ut till och organisera utländska arbetare. Samtidigt bygger den svenska modellen på att alla frågor som rör relationen mellan arbetare och arbetsköpare ska lösas av parterna på arbetsmarknaden.
– Om du i Sverige inte är med i facket är du i praktiken rättslös.
Facken behöver vända trenden – se till att alla arbetare får sina rättigheter tillgodosedda, menar han. Eller så behöver staten kliva in och reglera, så som den har försökt göra genom lagen mot människohandel (”som inte gav några domar”), lagen mot exploatering (”även den en besvikelse”), eller som i Norge, en lag mot lönestöld. Han tror framför allt på det första alternativet.
– Hur dyrt och krångligt det än är för facken att organisera migrantarbetare, så finns det ingen som seriöst tror att staten har resurser att stå upp för de här människornas rättigheter.
Vill organisera sig
Såväl ”Imperiets barn” som ”Svenska palmen” fick fina recensioner när de kom och diskuterades flitigt i media. Hyllade böcker i all ära – Pelle Sunvisson tror att det är facklig kamp som gör skillnad.
– Genom Solidariska byggare har vi slagit hål på myten att det är omöjligt att organisera migrantarbetare. De vill visst gå samman och kräva bättre villkor, bara de får chansen, säger han.
Han tycker sig se att Syndikalisternas arbete nu får ringar på vattnet. Trots förbundsstyrelsens motstånd röstade Byggnads medlemmar nyligen för ett förslag om att anställa tolkar och på så sätt underlätta rekryteringen av migrantarbetare. Vidare organiserade Byggnads sin första blockad på 13 år, i ett fall kopplat till rysktalande arbetare.
Intervjuar maffialedare
När Dagens ETC frågar Liza Alexandrova-Zorina vad hennes intervjupersoner säger om facket tror hon först att frågan gäller den ryskspråkiga maffian. I sin bok talar hon med kriminella som tar saftigt betalt för att med våld indriva uteblivna löner.
– Men ibland jobbar de också för respektabla företagsägare. De tar hit billiga arbetare från andra länder och ordnar med falska dokument för dem, de smugglar människor till Sverige, tystar dem som vill ha betalt, förhandlar med underleverantörer och så vidare. Hela byggbranchen korrumperas och kriminaliseras genom det, det är skadligt för hela samhället.
Hon tror att människor utstår exploateringen för att de har svårt att uttrycka sig på svenska och inte vågar tala med polis, journalister eller människorättsaktivister.
– Men jag känner också till historier om papperslösa som blivit utnyttjade och gick till polisen. Där fick de veta att polisen inte kunde göra något för dem, och fick råd att prova hos Skatteverket istället.
Myndigheternas vanmakt göder skuggsamhället, anser hon. Hon varnar för att det kan få digra konsekvenser för breda samhällslager.
– Dessa mäktiga mafiosos vill inte stanna i skuggsamhället. De vill bli respektabla och respekterade av gemene man.
En annan fara, säger hon, är att byggarbetsplatserna kan fortsätta generera olyckor – som drabbar såväl arbetare som förbipasserande. En dag kanske en mamma inte är lika snabb med att dra undan sin barnvagn.
– Det parallella samhället är inte alltid så parallellt, säger hon.