Det finns dock fortfarande en möjlighet att regeringen kommer att ta den sista chansen och enas om en överenskommelse, trots allt högmod och alla slag på bröstet. Om det blir en överenskommelse kommer den sannolikt att vara ett forcerat hastverk, då det saknas tid för förfining och ytterligare arbete. Under alla omständigheter kommer efterdyningarna att bli smärtsamma. Tumult vid gränsen kommer sannolikt att få konsekvenser för hela landet.

Därför är det värt att upprepa den stora frågan: Varför gör vi britter det här mot oss själva? Jag tror att svaret är att Brexit är resultatet av ett kapitalistiskt inbördeskrig.

Krigsherrarnas filosofi

Generellt sett finns två dominerande former av kapitalistiskt företagande. Den första skulle kunna beskrivas som en rumsren kapitalism. Den fungerar väl ihop med den administrativa staten och gynnas av stabilitet, förutsägbarhet och regler som utesluter smutsigare och hårdare konkurrenter. Denna form av kapitalism kan samexistera med en tam och svag form av demokrati.

Den andra kan beskrivas som krigsherrens kapitalism. Enligt dess förespråkare är all begränsning av ackumulering – inklusive skatter, regleringar och statligt ägande av viktiga tjänster – oacceptabel. Ingenting borde få stå i vägen för vinst. Dess grundideologi formulerades av Friedrich Hayek i ”Frihetskonstitutionen” och av Ayn Rand i ”Och världen skälvde”. Dessa böcker ignorerar social komplexitet och andras intressen. Författarna fetischerar något som de kallar ”frihet”, vilket visar sig innebära total frihet för plutokrater på samhällets bekostnad.

I obevakade ögonblick löper krigsherrarna och deras anhängare hela linan ut. Under ett besök i Pinochets Chile sa Hayek till exempel att han föredrog en ”liberal diktatur” framför ”en demokratisk regering utan liberalism”.

Peter Thiel, grundare av företagen PayPal och Palantir har sagt:

– Jag tror inte längre att frihet och demokrati är förenliga.

Förra månaden hävdade den seniora republikanska senatorn för Utah i USA, Mike Lee, att ”demokrati inte är målet” för det amerikanska politiska systemet, utan ”det är frihet, fred och välstånd”.

Brexit är en häpnadsväckande möjlighet för krigsherrens kapitalism. Det är en chans att inte bara avskaffa specifika regleringar, vilket är ett av syftena med utträdet. Det är också en möjlighet att avskaffa den oroliga vapenvilan mellan kapitalism och demokrati, som i dagsläget säkerställer att grundläggande skyddssystem för allmänheten skapas och upprätthålls. För att citera Steve Bannon så möjliggörs ”dekonstruktionen av den administrativa staten”.

”Otrygghet är fantastiskt”

För krigsherrarna som drivs av penningbegär är kaos inte ett hot utan en möjlighet. Peter Hargreaves, miljardären som donerade 3,2 miljoner pund till Leave.EU-kampanjen (en politisk sammanslutning som lobbade för Storbritanniens utträde ur EU), har sagt att efter Brexit, ”kommer vi att ta oss ut och bli oerhört framgångsrika, just eftersom vi kommer att vara otrygga igen. Otrygghet är fantastiskt”.

Det kaos som Brexit sannolikt kommer att orsaka, kan i sin tur användas för att rättfärdiga processen. Argumentet skulle kunna se ut så här: Nu är tiderna tuffa och därför måste vi avskaffa regleringar och frigöra marknaden så att vi kan bli rika igen.

Boris Johnsons regering kommer garanterat att försöka använda ett utträde utan avtal eller med ett skört avtal för att lätta upp regelverket för företag och därmed släppa fram en mer brutal form av kapitalism.

Johnson: Dra åt helvete!

Rumsrena kapitalister är förfärade över Brexit. Utträdet dämpar inte bara den ekonomiska aktiviteten i allmänhet utan hotar att förstöra marknadsfördelen för företag som spelar juste. Utan regleringar skulle krigs­herrarna utplåna dem.

Brittiska näringslivsorganisationen, Confederation of British industry, varnade för att Brexit skulle orsaka en stor ekonomisk chock, precis som andra välrenommerade institutioner. Som svar på det sa Boris Johnson medan han var utrikesminister att ”företagande kan dra åt helvete”, vilket fram till nyligen skulle ha varit ett otänkbart uttalande för en konservativ senior politiker.

Johnsons regering är vad krigsherrarnas pengar köper. Det kan ses som det perfekta uttrycket för den så kallade föroreningsparadoxen, ett koncept som jag tycker är viktigt för att förstå brittisk politik. Det innebär att ju smutsigare eller ju skadligare ett företag är, desto mer pengar måste det spendera på politik för att säkerställa att dess egen existens inte hotas av regleringar. Som ett resultat domineras politisk finansiering av de mest skadliga företagen och oligarkerna, som sedan har det största politiska inflytandet. De tränger ut sina mer tillmötesgående rivaler.

Det handlar inte bara om föroreningar. Bland företag med ohederliga affärsintressen som vill köpa politiska resultat finns banker som utvecklar främmande finansiella instrument, fastighetsutvecklare som ogillar regleringar gällande bygglov, skräpmatsföretag, chefer som försöker bli kvitt anställningsskydd, och plutokrater som hoppas kunna undvika att betala skatt. Därför kommer Storbritannien aldrig ha en sund demokrati utan en radikal reform av kampanjfinansiering.

Utifrån detta perspektiv handlar Brexit knappast alls om Storbritanniens intressen. Oligarker som har engagerat sig i Brexit tenderar att ha svaga eller ofullständiga band till detta land. Enligt Andy Wigmore från LeaveEU fick kampanjen hjälp av den amerikanska miljardären Robert Mercer. De överlägset största enskilda donatorerna till Brexit-partiet är Christopher Harborne, som är baserad i Thailand, och Jeremy Hosking, som har företag noterade i Dublin och Delaware. Tidningsägarna som lade ner så mycket kraft på att driva igenom Brexit är bosatta utomlands.

Jag tror att människor som Rupert Murdoch ser Storbritannien som en landvinning in till de rikaste och mäktigaste länderna. Att omvandla Chile eller Indonesien till ett kapitalistiskt paradis är en sak, Storbritannien är en mycket större trofé.

Ekonomi göms bakom kultur

Inget av detta framgick när britterna röstade. För mig skapar politikern Nigel Farage och liknande skrävlare dimridåer som bildar ett kamouflerande moln av främlingsfientlighet och kulturkrig. Den moderna politikens ständiga knep är att presentera ekonomiska och politiska intressen som kulturella rörelser, och vi tycks falla för det varenda gång. Under hela Brexit-historien har media bara rapporterat om dimridån, inte de bakomliggande manövrerna.

Oppositionens kanske största misstag var att den avstod från att belysa att oligarkernas pengar hjälpte till att övertyga Storbritannien om att lämna EU. Dock skulle sådana försök haft föga effekt på den kampanj som finansierats av sådana som David Sainsbury, Morgan Stanley och Goldman Sachs.

Fångade i korselden

När Dominic Cummings och andra som argumenterade för Brexit hävdade att de kämpade mot ”eliterna” så hade de ändå delvis rätt. När det gäller finansiering var detta verkligen en strid mellan konkurrerande ekonomiska eliter. De som ville bli kvar i EU var bakbundna av de pengar de själva tagit emot och fastnade istället i ett kulturkrig. Ett krig som spelades på fel planhalva där de inte hade någon chans att vinna, och fick konfrontera främlingsfientlighet med argument om fördelarna med integration istället för att belysa problemets kärna.

Brexit, som dessutom sker under en pågående pandemi, kommer sannolikt att negativt påverka miljontals människors liv och frihet i Storbritannien. Det handlar egentligen inte om oss medborgare ty vi är bara fångade i korselden i detta kapitalismens inbördeskrig.

Artikeln är tidigare publicerad i the Guardian. Översättning: Corinne Platten