Vi hör att eurozonens ekonomi fått fart och enligt många bedömare går det nu äntligen att skönja en återhämtning på bred front. På vissa håll (i synnerhet det tyska) talas det till och med om risk för överhettning och stundande inflation, varför Europeiska centralbanken uppmanas att förbereda räntehöjningar och regeringarna ytterligare budgetåtstramningar. För att understryka vettlösheten i uppmaningen räcker det med att påminna om att eurozonen fortfarande dras med massarbetslöshet, klen efterfrågan, låg inflation och löneutveckling samt svag produktivitetsutveckling. Kapacitetsutnyttjandet i ekonomin är således under­måligt och investeringstakten fortsatt långt under 2008 års nivå.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Dagens optimister lider också av dåligt minne. Detta är nämligen inte de många krisårens första skur av hoppfulla expertutlåtanden. Precis som tidigare finns det även idag många frågetecken kring stabiliteten i återhämtningen. I juli kom siffror som visade att tillväxten försämrades i både Frankrike och Tyskland, liksom eurozonens inköpschefsindex för industrin.

Absurd optimism

Likväl har samtliga 19 euroländer tillväxt i dagsläget och sysselsättningen sägs vara bättre än på länge. Just den avtagande arbetslösheten anförs ofta som den enskilt viktigaste mätaren på att det värsta är över och att utvecklingen går åt rätt håll. Sjunkande arbetslöshet äger dessutom en enorm politisk tyngd – beslutsfattare utnyttjar alltid krympande arbetslöshetssiffror som beviset på att de gjort rätt saker. Desto viktigare därför att gå bakom de optimistiska uttalandena och rubrikerna om arbetslösheten i eurozonen.

För det första måste vi se det absurda i optimismen. Politiker, experter och opinionsbildare slår sig för bröstet över att eurozonens officiella arbetslöshet krupit ner under tio procent och att Spaniens krupit ner under 20 procent. Förstå mig rätt: självklart är det bra att fler kommer i arbete. Likafullt måste fokus ligga på det kapitala misslyckandet som den fortsatta massarbetslösheten innebär samt att det decennielånga misslyckandet fortfarande inte påkallat nödvändigheten av ett omfattande offentligt jobbskapande för en realistisk kurs mot full sysselsättning.

Vi får heller inte glömma bort att de som nu vill ta åt sig äran av att arbetslösheten sjunker tillhör samma skrå som bär ansvaret för misslyckandet. Det var de som inte bara tillät efterfrågan att störtdyka och arbetslösheten att skena. De hävdade dessutom att detta var nödvändigt. En genomgripande åtstramning (austerity) av de offentliga utgifterna, hette det här, var det enda förnuftiga svaret på krisen, alltså den kris som till allra största del orsakats av bankerna, den privata skuldsättningen och valutaunionens egen ofrånkomliga logik. Följden blev att konjunkturnedgången på ett katastrofalt sätt både förstärktes och förlängdes.

Det orimliga blev rimligt

Att EMU-projektets institutionella utformning skulle omöjliggöra full sysselsättning var något en del ekonomer varnade för på 1990-talet. På 1970-talet var EU i praktiken enigt om att en valutaunion utan en utjämnande och konjunkturdämpande budgetunion föll på sin egen orimlighet. Men sedan inträdde den nyliberala eran och vips blev det orimliga rimligt. Men faktum kvarstod: en stat som ger upp sin egen valuta inskränker också sitt makroekonomiska handlingsutrymme på flera avgörande sätt. Den kan nämligen inte längre underskotts­finansiera och devalvera sig ur en allvarlig konjunkturnedgång; den blir istället tvungen att låna en utländsk valuta (euron) och måste därför hela tiden åtnjuta den globala statsobligationsmarknadens förtroende, vilket är omöjligt när hotet om statsbankrutt är reellt.

Eftersom krisande euroländer inte heller kan erhålla efterfrågestimulans från en gemensam budget återstår bara två alternativ: antingen en järnhård åtstramning eller statsbankrutt och utträde ur valutaunionen.

Att åtstramningspolitiken som införts och lagstadgats för att hålla euron vid liv gjort massarbetslösheten till ett normaltillstånd är något som fler och fler lärt sig förstå.

Den verkliga arbetslösheten

Mycket mindre känt är dock arbetslöshetens verkliga omfattning och effekter. Men kanske kan det bli ändring på det nu när ingen mindre än den Europeiska centralbanken (ECB) har publicerat en rapport som på ett dramatiskt sätt korrigerar den officiella arbetslöshetssiffran för eurozonen, vilken i dagsläget ligger på strax över 9 procent.

Och håll i er nu, för enligt ECB:s korrigering (som gjordes i våras) ska den korrekta siffran istället vara 18 procent. Ja, ni läste rätt: 18 procent!

Vad ECB gör är helt enkelt att vidga eurozonens väldigt snäva definition på arbetslöshet, vilken bara inbegriper arbetslösa som är aktivt jobbsökande samt redo att börja arbeta inom två veckor. ECB plussar nu på ytterligare tre kategorier arbetslösa och undersysselsatta: (1) de som slutat söka jobb (så kallade ”discouraged workers”); (2) de som söker men av någon anledning inte är tillgängliga; och (3) de som har olika deltidsanställningar men som behöver jobba heltid. Tysklands officiella arbetslöshet må ha fallit ner under fyra procent, men i ECB:s mer kompletta bild justeras den uppåt till nästan tio procent.

ECB:s samlade beräkning åskådliggör även att minskningen av arbetslösheten de senaste två åren har varit mer blygsam än vad som framgår av den officiella statistiken. Spaniens minskning blir mindre markant och i kontrast till de officiella siffrorna ser man till och med en ökning av den samlade arbetslösheten i länder som Frankrike och Italien. Vidare har undersysselsättningen bland de många miljonerna ofrivilligt deltidsarbetande bara sjunkit marginellt de senaste två åren.

Vilken karaktär har jobben?

Det sistnämnda väcker frågan om karaktären och kvaliteten på de jobb som skapats under den så kallade återhämtningen. Enligt uppgifter i Financial Times (8/5) var till exempel 86 procent av samtliga anställningar som gjordes i Frankrike förra året tidsbegränsade, och av dessa löpte 80 procent på mindre än en månad. I Spanien är en fjärdedel av de anställda på korttidskontrakt; bland ungdomarna (15–24 år) är knappt 45 procent arbetslösa medan 70 procent av de ungdomar som har jobb går på korta kontrakt som ofta bara löper på några dagar.

Enligt den senaste statistiken från Eurostat (EU:s statistikbyrå) är 24 procent av spanjorerna mellan 25 och 29 år varken i jobb, utbildning eller praktik. Siffrorna för Italien och Grekland är än mer hisnande: 32 respektive 34 procent (Sverige: 8 procent). De tillhör den växande kategorin ”NEET”: Not in Employment, Education or Training”.

Deltid och fattigdom

Jobbtillväxten i eurozonen handlar först och främst om en ökning av lågbetalda och osäkra anställningar, så kallade ”low quality jobs” som ECB-ordförande Mario Draghi kallar dem. Utmärkande för hela eurozonen är också den explosions­artade ökningen av ofrivilligt deltidsarbete. ”Mönsterlandet” Tyskland är inget undantag. Tvärtom har det skett en lavinartad ökning av deltidsarbetande i Tyskland, vilket gått hand i hand med en stor ökning av fattigdomen, inte minst bland de som arbetar. Siffrorna är rysliga, och som ekonomen William Mitchell nyligen visat har andelen tyska arbetare med låga inkomster ökat från drygt 24 till knappt 34 procent de senaste 20 åren. De med så kallade mini-jobs – alltså de allra sämst betalda arbetena som ingen kan leva på – utgör i nuläget över 16 procent av arbetsstyrkan. Så ser den hyllade tyska modellen ut som alla uppmanas ta efter: öka sysselsättningen genom att öka fattigdomen och klyftorna.

Storskaliga investeringar krävs

Med eurozonens nuvarande utformning kan det dock inte bli så mycket mindre katastrofalt. Detta är priset människor tvingas betala för en valutaunion där ekonomier ska växa genom att krympas och arbetslösheten minska genom att
fattigdomen ökar.

Men eftersom krisen och massarbetslösheten i euro­zonen beror på att efterfrågan lamslagits och att stora delar av kapaciteten i ekonomin lagts i träda kommer fortsatt offentlig åtstramning och fortsatt förbilligande av arbetskraftsutbudet inte leda någon vart. Vad som krävs är istället det som valuta­unionen förbjuder, alltså storskaliga offentliga utgiftsökningar och investeringar som stimulerar efterfrågan, får bukt med massarbetslösheten och i slutänden möjliggör full sysselsättning genom riktade åtgärder.