BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– När barnen är sjuka är det trångt i lägenheten.

Vi går genom ett vårsoligt Bagarmossen i södra Stockholm och överallt kvittrar fåglarna. Här bor Björklund sedan fyra år och det var också härifrån han jobbade som chefredaktör för Fria Tidningen fram till årsskiftet. Där skrev han ofta om bostadspolitik. Numera är han frilansande skribent och förläggare.

Efter att han fått stor familj har bostadskrisen blivit på allvar för honom personligen. Sex personer i en trea är trångt och med dagens priser är det riskabelt att köpa större. Men när jag frågar om han tror att ett nytt miljonprogram – som många inom vänstern talar om idag – skulle lösa problemen rynkar han på näsan. Visst, gärna ett ökat byggande. Men inte med dagens finansieringsmodell.

– Den akuta bostadskrisen används idag för att driva igenom de mest radikala förslagen. Ena dagen måste ett nytt miljonprogram byggas. Andra dagen måste byggnormer och medborgarinflytande bort. Tredje dagen är marknadshyror lösningen på alla problem. Det håller inte.

Andelen hyresrätter störtdök

I boken Kasinolandet. Bostadsbubblan och den nya svenska modellen som kommer i dagarna förklarar Björklund varför bostadskrisen är så mycket mera komplex än vi föreställer oss. 

Där spårar han problemen till ett skifte som ägde rum i bostadspolitiken runt 1990. Innan, skriver Björklund, hade bostäder byggts som en del av ett välfärdsprogram och de flesta var hyresrätter. Men efter maktskiftet och den borgerliga regeringens tillträde 1991 förändrades allt. Då lades bostadspolitiken om, statliga bostadssubventioner minskade kraftigt och lägenheter skulle byggas för att ägas, inte hyras. Förändringen blev dramatisk. 

I början av 1990-talet var 50 procent av nyproduktionen hyresrätter. I slutet av decenniet utgjorde de 28 procent.

Sveriges varnas för risker

Björklund kallar det för framväxten av ett ”ägarsamhälle”. Det var ett systemskifte som i princip ägde rum i det tysta. Mellan 2000 och 2010 togs nästa steg i omläggningen då 160 000 hyresrätter ombildades i hela Sverige. 

Detta har gjort att antalet hyresrätter inte ökat alls sedan 1990 medan bostadsrätterna blivit 400 000 fler. Under samma tid har bostadspriserna tredubblats, vi har fått en finanssektor som är lika stor som den brittiska i förhållande till ekonomin, och institutioner som OECD och IMF varnar oss gång på gång för skenande risker. 

Historien om bostadsrätterna – som ibland kallas den Thatcherska revolutionen – är Björklund inte den första att berätta. Men det han gör så bra i boken är att spåra dagens bostadskris till finanskapitalismens själva rotsystem.

– Jag tror inte vi förstår vilket radikalt systemskifte som har skett i bostadspolitiken. Idag talar vi mycket om vinster i skola och omsorg och det hot mot välfärdsstaten de utgör. På samma sätt borde vi tala om vinsterna i bostadssektorn.

Kapital söker avkastning

Det är vårsol ute när vi går genom en skogsdunge där förskolebarn leker. Bagarmossen är en älskad förort med sina välplanerade bostadslängor, separerade cykelbanor och lummiga gårdar. 

Men Björklund berättar att för-orten också är ett exempel på en plats där priserna stigit explosionsartat. Sedan han köpte sin lägenhet har priset på den fördubblats. Ett vanligt sätt att resonera är att priserna i Stockholms närförorter stigit på grund av bostadsbristen. Björklund skakar på huvudet.

– Bostadsrättspriserna har stigit med 50 procent i hälften av landets kommuner de senaste fem åren. Många av dem är inte ett dugg populära och har en negativ befolkningstillväxt.

I boken kopplar Björklund i-stället samman stigande bostadspriser med ett växande överflöd av kapital som söker avkastning, och blåser upp tillgångsbubblor i land efter land. För samtidigt som grunden lades för ägarsamhället växte bankerna, vars samlade tillgångar idag uppgår till svindlande 400 procent av BNP. 

Björklund kontrasterar detta mot början av 1990-talet då tillgångarna uppgick till 120 procent av BNP.

– Dessa kapitalflöden har ganska lite att göra med vårt underskott på bostäder. Man kan ta Mora och Mönsterås som exempel. De hade obefintlig eller negativ befolkningstillväxt mellan 2001 och 2009. Ändå ökade villapriserna mer än i Stockholm under samma tid.

”Finns massor vi kan göra”

Vi stannar till i solen och barnen får mellanmål. Det är en mörk bild av den svenska bostadsmarknaden som Björklund målar upp. Gång på gång återkommer han till att man inte kan se bostadsfrågan som ett eget problemområde. 

Han talar om pensionssystemets roll, om Riksbanken och den negativa räntan som gör att bankerna kan låna ut häpnadsväckande summor. På 1990-talet låg bankernas utlåningsränta på tio procent. Idag ligger den på 1,5 procent vilket i praktiken betyder att hushållen kan låna sex gånger mer för samma månadsränta. På så sätt blåses huspriserna upp av penningpolitiken. 

Till slut blir jag riktigt dyster av hans monolog. Finns det ingenting vi kan göra då?

– Det finns massa saker vi kan göra, men då måste vi förstå att vägen till en progressiv bostadspolitik går via ett ifrågasättande av ägarsamhället i grunden. Bostaden måste återgå till att vara en social rättighet snarare än ett investeringsobjekt. Vi skulle till exempel kunna använda pensionsfonderna till att bygga ett nytt miljonprogram bestående av hyresrätter. Vi skulle kunna öka de statliga bostadssubventionerna. Detta är förslag som vänstern redan kommit med, men nu gäller det att slå ihop dem till en sammanhängande politik.

Krascher kom med avreglering

Det börjar skymma och barnen har blivit trötta. Vi säger hejdå och Björklund går mot sin bostadsrätt. Själv traskar jag hem till min hyresrätt och tänker på en sak som kulturgeografen David Harvey har skrivit. Han är en som, liksom Björklund, kopplat samman finanskapitalismens expansion med det växande antalet bostadsbubblor. 

I sin bok The Enigma of Capital påpekar han att det mellan 1945 och 1979 endast skedde några få bostadskrascher i västvärlden. Under samma tid var banksektorn hårt reglerad. Efter 1979 och ägarsamhällets internationella genombrott kan bostadskrascherna räknas i hundratal.

Harveys poäng är viktig i sammanhanget: Skenande bostadspriser sker inte utifrån någon naturlag, utan är resultatet av en medveten politik. 

I Sverige håller vi på att accelerera den politiken utan någon egentlig diskussion. Det Björklunds bok gör är att ställa frågan om en bostadskrasch verkligen är ett pris värt att betala för att lösa bostadsbristen?