– När jag sökte jobbet tänkte jag att eftersom fonden gått upp i 24 år fanns en risk att den kunde minska i värde, säger han på fondens kontor i Mayfair i London, innan han med ett skratt tillägger:
– Men jag är den störste förloraren någonsin. Jag förlorade 1 700 miljarder kronor. Ingen sedan Jesus födelse har förlorat så mycket pengar.
Han kommer undan med sitt lättsinne. De globala finansmarknaderna är så volatila att fonden studsat tillbaka och, tack vare att mer pengar öses in, nu är värd ännu mer än tidigare.
”Borde inte skämta”
Nicolai Tangen, 56, är ”biljondollarmannen”, den mest inflytelserika personen i världen som du förmodligen aldrig hört talas om. Fonden, som bygger på de pengar Norge under de senaste årtiondena tjänat på sina enorma olje- och gasreserver, äger andelar i över 9 000 företag i 70 länder – i snitt motsvarande 1,4 procent av världens alla börsnoterade företag. Detta är ungefär detsamma som 2,5 miljoner kronor till var och en av Norges 5,4 miljoner män, kvinnor och barn.
Det finns dock en paradox här och den beror helt på Vladimir Putins invasion av Ukraina. Å ena sidan har rusande globala energipriser inneburit att intäkterna från nuvarande försäljning av olja och gas ökat markant, varav allt flödar in i fonden. Å andra sidan pressade kriget ned aktiemarknaderna i större delen av världen under förra året, vilket sänkte värdet på de företag som alla de där norska pengarna investerats i – och orsakade den där rekordförlusten på 1 700 miljarder kronor under den första halvan av förra året, följt av ytterligare nedgångar innan marknaderna började återhämta sig.
I verkligheten beror inte sådana svängningar på Tangen. Fonden, som han skött sedan september 2020, har restriktioner för vad den får investera i och har faktiskt gått betydligt bättre än det globala aktieindex den jämförs med på de områden där den har handlingsfrihet.
– Jag borde inte skämta så mycket om förlusten, säger Tangen.
Han är avslappnad, vänlig och klädd för jobbet i en proper pullover med dragkedja.
– Vi har genererat en hel del överavkastning.
Han hatar räkneverket
Det ligger i hans natur att skämta. Då han står inför ständig granskning från norsk media har han blivit tvungen att lära sig ”impulskontroll” och att inte säga ”dumma saker”.
– Jag blir bättre på det, säger han och ler.
Hur som helst kan alla ta del av hur det går för fonden: överst på dess hemsida (nbim.no) finns ett räkneverk så att norrmännen kan följa dess värde i realtid. Som ett experiment tog jag en skärmavbild innan jag satte mig ned med Tangen, och räkneverket visade 12 712 233 485 902 norska kronor. När vi var färdiga, någon timme senare, hade den fallit med 10,5 miljarder norska kronor. Andra dagar kan den gå upp lika fort.
Då han tror på långsiktigt tänkande hatar Tangen räkneverket.
– Till sin själva natur uppmuntrar det till kortsiktigt tänkande, så innan jag började tänkte jag att ”jag ska göra mig av med det där”. Men om jag gjort det hade det blivit revolution. Folk är fixerade vid de där siffrorna, en del har dem på sin datorskärm. Och varje gång fonden når en ny höjdpunkt skriver tidningarna om det. Norrmännen är så ofantligt stolta över den där fonden för den tillhör alla. Och jag märker av det, för när jag går omkring på stan eller är på restaurang kommer folk fram till mig och vill prata om den. Det finns ett ägarskap och en enorm stolthet.
Dubblat sitt värde
Britterna, däremot, kan bara se på och undra varför våra egna regeringar – från båda politiska sidor – inte hade det goda omdömet att göra detsamma med vår egen del av förmögenheten från Nordsjön. Det var i slutet av 1960-talet som enorma oljereserver upptäcktes på Nordsjösockeln och delades upp nästan helt lika mellan Norge och Storbritannien. Därefter följde gas. Det blev tydligt att det fanns oerhörda tillgångar under havsbotten, men de två länderna valde helt olika vägar för hur dessa skulle exploateras – och vad man skulle göra med intäkterna.
I tället för att använda de ofantliga rikedomar som flödade in till att sänka skatter eller subventioneraregeringens spenderande, som vi gjorde, beslutade de förståndiga norrmännen att sätta in dem i en separat fond så att framtida generationer ska kunna ha nytta av dem långt efter att de sista källorna torkat ut.
1996 upprättades det som kort och gott kallas ”oljefonden”, som förvaltas av Norges Bank Investment Management (NBIM), en avdelning inom landets centralbank. För att sprida riskerna är den enbart investerad utanför landet.
Enskilda norrmän får inte några direkta utbetalningar från fonden. Istället fungerar den som ett slags nationell kassa för dåliga tider, som regeringen kan ösa ur när den har ont om pengar, vilket den så sent som 2016 börjat göra från och till. Men det finns gränser: för att bevara fondens underliggande värde är de årliga uttagen begränsade till vad som anses vara dess ”naturliga avkastning” – omkring tre procent av dess totala värde – och de har tenderat att vara betydligt lägre.
Policyn har visat sig vara en enorm framgång: trots värdeminskningen nyligen är fonden – som passerade 13 000 miljarder 2017 – nu värd dubbelt så mycket som den var 2014 och fyra gånger så mycket som 2009. Norge, som en gång var ett relativt fattigt jordbrukssamhälle, har blivit ett av Europas rikaste länder. 2021 var landets BNP per capita drygt 1 133 000 kronor, jämfört med drygt 765 000 kronor i Sverige och drygt 601 000 kronor i Storbritannien.
Tjänade miljarder i London
Att vara chef för fonden är ett av de mest prestigefyllda jobben i Norge och personen på posten byts sällan ut. Fondens förste vd, ekonomen Knut Kjær, ledde den igenom sitt första decennium. Yngve Slyngstad, även han ekonom, tog över 2008 och satt kvar något längre. Tangen, vars utnämning offentliggjordes i mars 2020, under den första covidvågen, var väldigt annorlunda. Med en pappa som var skeppsmäklare och en mamma som var historiker, hade han en bekväm medelklassuppväxt i den sydnorska kuststaden Kristiansand, innan han inledde sina studier, först i Norge och sedan vid Wharton, University of Pennsylvanias prestigefyllda handelshögskola. Efter examen flyttade han till London, där han byggde en ytterst framgångsrik karriär inom finansvärlden. AKO Capital, hedgefonden han grundade i London 2005, när han började närma sig 40, växte snabbt och förvaltar idag, enligt dess hemsida, omkring 207 miljarder kronor i aktiefonder.
Allt detta gjorde Tangen extremt rik. Tidningen Sunday Times lista över Storbritanniens rikaste personer 2020, det sista året han bodde i landet, värderade hans nettoförmögenhet till nästan sju miljarder kronor. Han tycks även ha en omättlig intellektuell nyfikenhet. Innan han lanserade AKO Capital ägnade han några år, från det att han var 36, åt att studera konsthistoria vid konstskolan Courtauld i London. Han skrev sin masteravhandling om Rolf Nesch, en tyskfödd norsk expressionist, innan han återvände till finansvärlden. Sedan, när han var 50, återvände han till klassrummet för att studera psykologi vid London School of Economics.
Han är också en stor givare. Hans stiftelse AKO Foundation, som stöttar initiativ som stärker utbildning, främjar kultur och minskar klimatproblemen, har skänkt över 2,3 miljarder kronor till välgörenhet sedan den upprättades 2013. I maj 2019 anslöt sig han och hans fru Katja till initiativet Giving Pledge, och förbinder sig därmed att skänka minst hälften av sin förmögenhet till filantropiska ändamål under sin livstid eller i sina testamenten. Samma år placerade Sunday Times honom på sjätte plats på sin givarlista, som rankar filantroper boende i Storbritannien efter hur stor andel av sin förmögenhet de skänkt till välgörenhet.
Miljoner på exklusiv bjudresa
Trots detta gjorde Tangens karriär som hedgefondförvaltare att utnämningen av honom i mars 2020 blev kontroversiell bland jämlikhetssträvande norrmän – än mer då hans namn inte hade funnits med på den slutlista över kandidater som släppts en månad tidigare. Det blev än mer komplicerat när det kom fram att han spenderat närmare 30 miljoner kronor på att bjuda 120 höjdare från hela världen på en överdådig all inclusive-resa till ett seminarium han arrangerade vid Wharton i november året innan. Det ägde rum bara dagar efter att Yngve Slyngstad meddelat att han skulle avgå som chef för förmögenhetsfonden.
Syftet med eventet, berättar Tangen, var att samla ”de mest intressanta människorna jag visste inom alla ämnen jag var intresserad av”. Han flög dem över Atlanten på två chartrade jetplan – 80 på en specialanpassad, lyxig Boeing 777 från Stansted och 40 på en Airbus med enbart business class från Oslo. Sammanlagt uppgavs detta ha kostat över 14 miljoner kronor. Bland gästerna från Storbritannien fanns bland andra den tidigare Toryledaren William Hague, kändiskocken Jamie Oliver och chefen för British Museum, Hartwig Fischer. För den musikaliska underhållningen stod Sting och Gregory Porter.
Norsk media, som såg en möjlig intressekonflikt, var mer intresserade av Slyngstads närvaro. Han skrev därefter ett brev där han bad fondens anställda om ursäkt, och i vilket han medgav att han ”verkligen gjort fel” genom att närvara.
Tangen förnekade att han försökt påverka utnämningen och påpekade att inbjudningarna till seminariet gått ut ett år tidigare, då ingen hade någon aning om att jobbet skulle bli ledigt. Inte heller spelade Slyngstad någon roll i valet av sin efterträdare. Men skadan var redan skedd.
– Det var lite jobbigt faktiskt, alltihop. Tydligen skrev medierna 7 600 artiklar om detta under den tiden. Och nästan samtliga var kritiska. När jag ser tillbaka borde seminariet ha varit betydligt mindre vräkigt. Men det var ett riktigt bra seminarium.
Arvsskatt – på 100 procent
Uppståndelsen kostade nästan Tangen hans ”drömjobb” innan han ens börjat. Parlamentets finansutskott godkände till slut att han kunde få det – men bara om han avyttrade hela sin ägarandel på 43 procent i AKO Capital, i stället för att sätta in den i en ”blind trust”, ett slags diskretionär förvaltning, som han från början tänkt. Han gick med på att donera sin andel – värd uppskattningsvis tio miljarder kronor – till en välgörenhetsstiftelse och även sälja av sina privata investeringar. Detta, sade han då, innebar att han hade kvar omkring sju miljarder kronor på privata bankkonton.
Att flytta tillbaka till Norge har också inneburit att han måste betala omkring 80 miljoner kronor om året i förmögenhetsskatt – en skatt som de senaste månaderna fått flera av Norges rikaste personer att flytta till Schweiz. Oljefondchefens lön är, med Tangens mått mätt, blygsamma sju miljoner kronor om året, men han ångrar ingenting.
– Jag älskar det jag gör, säger han.
Pengar, anser Tangen, ska ges bort, snarare än föras vidare genom generationer. Därav hans egna bidrag till välgörenhet. Kort efter att han börjat arbeta vid fonden orsakade han uppståndelse genom att säga i en intervju att han tycker att arvsskatten ska vara 100 procent – för mycket till och med för norrmännen.
– Jag blev tvungen att tona ned det lite och säga att det bara gällde min egen familj.
Han har tre barn, alla i 20-årsåldern. Han vill inte säga någonting om dem, förutom att ingen av dem arbetar inom finansvärlden och att bokstäverna A, K och O i hans företagsnamn kommer från deras förnamn.
– Men jag har ganska starka åsikter om arv. Generellt sett, om man ärver en massa pengar och lyckas, så kommer man aldrig känna att man kan ta åt sig hela äran för det. Och om man inte lyckas så har man verkligen gjort bort sig. Jag ser så många människor som ärver en massa pengar men inte är särskilt lyckliga.
”Vi måste ta ansvar”
Under Tangens tid vid rodret har fonden stärkt sin roll som aktivistinvesterare i de företag den köper andelar i. Den har upprättat nio ”förväntansdokument” som klargör hur den vill att företagen ska hantera frågor som biologisk mångfald, mänskliga rättigheter och skattetransparens. Fondens tjänstepersoner har vanligtvis 3 000 möten om året med företrädare för företagen och röstar om 120 000 resolutioner vid 12 000 årliga bolagsstämmor. På inrådan av fondens etikråd utesluts företag med jämna mellanrum, antingen på grund av vad de producerar eller hur de beter sig: inblandning i produktion av tobak och kärnvapen är till exempel inte tillåtet, då de orsakar ”betydande miljöförstöring”.
– Vi röstar i allt större utsträckning emot företag när de inte har tillräckligt goda framtidsutsikter för klimatet, när de inte har tillräckligt mycket mångfald på styrelsenivå och så vidare. Vi blir allt mer högljudda om sådant, säger han.
Är inte denna tonvikt på miljön på gränsen till hyckleri med tanke på att fonden existerar enbart på grund av pengar som tjänats på försäljning av olja och gas? Tangen ser ingen motsägelse.
– Det var därifrån pengarna kom, men vi investerar dem så ansvarsfullt som möjligt. Och vi tycker att klimatrisken är en finansiell risk. Om man som företag inte arbetar med klimatet och om man orsakar utsläpp, då har du inga kunder och ingen som vill arbeta för dig. Du får inga banklån, du får ingen försäkring. Vi tycker att det går hand i hand. För att verkligen kunna trygga dessa tillgångar måste vi ta ansvar.
Seglar med olympier
Som del i sin strategi att stärka fondens profil lanserade han förra våren en serie poddar, där han intervjuar cheferna för några av världens mest kända företag, såsom BP, Goldman Sachs, Netflix, Disney och Nestlé. Ett av hans mer minnesvärda möten var med Michael O’Leary, Ryanairs frispråkige vd, som han frågade: ”Är det goda nyheter för klimatet att ni kan flyga folk till Estland för tio euro?”
O’Leary var karaktäristiskt förhärdad och svarade att ”folk skulle flyga ändå”, även om priserna var högre. Så vad tyckte den milde norrmannen om den skränige irländaren?
– Jag menar, han är väldigt rolig, eller hur. Och han har suttit på samma tjänst i 28 år. Det är otroligt. Och när man tänker på vad han gjort vad beträffar att göra flygpriser och flygresor mer demokratiska så är det ganska fantastiskt.
De flesta porträtt av Tangen gör en stor grej av de 18 månader han som ung tillbringade inom den norska underrättelsetjänsten. Det var sent 80-tal, slutet av kalla kriget, och Tangen lärde sig ryska och olika förhörsmetoder. Hans ryska är tydligen lite rostig nuförtiden, men under sin affärskarriär har han haft nytta av de tekniker han lärde sig där.
Fonden har nu fyra kriminaltekniska revisorer och även fyra kriminaltekniska lingvister, som går igenom utskrifter av konferenssamtal med ledare för de företag den investerar i, för att hjälpa till att bedöma i vilken utsträckning deras påståenden är trovärdiga.
– Sambandet mellan språk och sanning är ganska intressant. Korta meningar är i hög grad mer sanningsenliga än långa.
Andra dåliga tecken är när folk bara besvarar en del av en fråga med flera delar, byter tempus mitt i ett svar eller går från att säga ”jag” till att säga ”vi”, vilket antyder ett försök att undvika individuellt ansvar.
Fondens portföljförvaltare får också formell utbildning i hur man ställer frågor för att bäst få fram information.
– Det är fascinerande, för när man tänker på alla människor som i stort sett försörjer sig på att ha kontakt med många människor – som läkare, advokater, journalister – så har väldigt få någon utbildning i det.
Jag försöker att inte ta det personligt.
Tangen är en passionerad kappseglare – ”Fastnet, Middle Sea Race, Sydney-Hobart, sådana saker” – och använder sig även av idrottspsykologi.
– Jag hade tur nog att få segla med några av de brittiska olympiska seglarna och frågade dem varför de var så bra, berättar han.
De sa att en av deras viktigaste egenskaper var deras mentala återhämtningsförmåga.
– Då slog det mig att det är något som vi skulle ha nytta av här, då investerande handlar om risktagande och förmågan att studsa tillbaka, att ta de förlusterna och gå vidare.
Orimligt rik? ”Absolut!”
En av Tangens främsta käpphästar är chefslöner, som han menar redan är orimligt höga i USA och att man riskerar att gå samma väg i Storbritannien.
– Bolagens girighet har nått sådana proportioner att det verkligen är ogynnsamt för aktieägarna. I en tid när vi har en levnadskostnadskris på så många platser finns en klyfta mellan chefslönerna och vad resten av samhället tjänar. Det är helt enkelt inte bra.
Är inte det lite magstarkt för att komma från någon som tjänat en förmögenhet som chef för en hedgefond? Var inte summorna han tjänade tidigare i livet orimliga?
– Absolut, säger han utan att tveka.
– Men vi hade inga utomstående aktieägare som vi tog pengar från.
Det är skillnad jämfört med chefen för ett börsnoterat bolag, vars lön inte beror på hur stora vinster företaget gör.
Till skillnad från sina föregångare, vars anställningar inte var tidsbegränsade, har Tangen fått ett femårskontrakt, vilket kan förnyas – men bara en gång. Det är ännu inte klart huruvida fonden kommer att be honom att stanna, och inte heller huruvida han tackar ja om de gör det.
– Allt kan hända. Just nu fokuserar jag bara på jobbet som det är. Jag har allvarligt talat inte tänkt på vad som ska hända efter det här.
Det mest sannolika skulle vara att han, än en gång, återvänder till universitetet.
– Det kan bli musik eller antropologi. Det kan bli arkitektur.
Att pensionera sig finns dock inte med i planerna.
– Jag kommer att fortsätta tills jag dör.
