BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är ett roligt skämt som man kan skratta åt, särskilt om man är nedskärningskonsult eller apputvecklare i den nya ”nätverksekonomin”. Är man någon vars jobb hotas av robotiseringen är det däremot inte lika kul. Nyligen gjorde ett forskarlag vid Oxford uppskattningen att 47 procent av alla amerikanska jobb och 54 procent av de europeiska riskerar att ersättas av robotar. Och då talar vi inte om de kommande 100 åren – utan de närmaste 20. Den ledande konfliktforskaren Randall Collins hävdade nyligen att robotiseringen kan bli för medelklassen vad mekaniseringen var för arbetarklassen. Fast det kommer gå hejdlöst mycket fortare. Runt 2050, hävdade Randall Collins, kan så mycket som 50–70 procent av medelklassjobben ha ersatts av robotar. Nu ska det sägas att detta är pessimistiska förutsägelser och det finns flera ekonomer som sätter stor tilltro till människans förmåga att uppfinna nya jobb som ersätter dem som robotarna tar över. Ekonomen Sandro Scocco är en röst i Sverige. Men en sak är ändå säker: robotiseringen innebär en enorm utmaning.

Utopi för realister

Kanske är det därför inte konstigt att diskussionen om universell basinkomst (UBI) har ökat i styrka de senaste åren. Om vi nu lyckas uppfinna robotar som inte bara ersätter hjärndöda arbetarjobb utan även tråkiga medelklassjobb – varför ska vi då inte njuta av det? Listan på kändisekonomer som numera förespråkar basinkomst är lååång, och skulle jag räkna upp alla nyutkomna böcker i frågan skulle det uppta allt mitt utrymme. Men en bok vill jag ändå lyfta fram: Rutger Bregmans Utopia for realists. Det är den hittills mest ambitiösa och välskrivna boken om basinkomst som har publicerats (den kommer på svenska senare i år). I sitt hemland har Rutger Bregman fått epitetet Mr. Basinkomst och en av anledningarna till bokens genomslag är att han inte bara skriver om frågan på en teoretisk nivå, utan även på en empirisk. För verkligheten har förändrats snabbt. När FN formulerade sina millenniemål 2000 fanns basinkomst inte med på kartan. Tio år senare, skriver Rutger Bregman, nådde ”free cash-programs” 110 miljoner familjer i länder från Indien till Brasilien och överallt har de varit en succé. Människor har tagit sig ur drogmissbruk, skaffat bostad och de medicinska kostnaderna har sjunkit drastiskt.

Vägen till kommunism?

I boken är Rutger Bregman oerhört optimistisk över vad en universell basinkomst skulle kunna göra i stor skala. Han citerar Richard Nixon som menade att UBI är det ”ultimata äktenskapet mellan konservativa och progressiva” och Philippe van Parijs som kallat det ”den kapitalistiska vägen till kommunism”. Med en universell basinkomst menar han att vi skulle vi slippa oroa oss för stigande pensionskostnader och krångliga socialförsäkringssystem. Tänk till exempel på USA med sina enorma sjukvårdskostnader och infekterade diskussioner om Obamacare. Vips skulle alla problemen vara lösta! På så sätt, menar Rutger Bregman, är basinkomst ett förslag bortom höger- och vänsterskalan.

Men är inte det en aning naivt? Är inte Bregmans generöst tilltagna summor en utpräglad vänsteridé? Jag tycker nog det. Att tona ner konfliktdimensionen i UBI-frågan gör att man riskerar att missa att det finns en tydlig högertake på idén. En samtida nyliberal som är för basinkomst är Charles Murray, författare till den kontroversiella The bell curve (där han försökte bevisa att fattiga människor är dumma i huvudet). Han förespråkar en universell basinkomst på 10 000 dollar om året, vilket är en låg summa i sammanhanget. Summan är en avgörande aspekt då det riskerar att bli en subvention åt arbetsgivarna om den är för lågt tilltagen. I en debatt nyligen sa Charles Murray att personligen skulle han föredra att vi tog bort alla statliga ingrepp i privatekonomin och att fattiga fick förlita sig på välgörenhet. Men eftersom den idén inte är politiskt möjlig är basinkomst det näst bästa alternativet. I Charles Murrays tappning är UBI alltså ett sätt att vrida klockan bakåt och ta tillbaka allt som arbetarrörelsen tillkämpat sig under 1900-talet.

Finlands experiment hyllas

Inom vänstern finns det ibland en naiv tilltro till UBI. Man ser det som en progressiv reform oavsett i vilken form den kommer. Ett exempel är hyllningarna av experimenten i Finland. Där har den borgerliga regeringen från och med 9 januari i år låtit 2 000 slumpvis utvalda arbetslösa få 5 000 kronor i månaden utan krav på motprestation. Ett av motiven bakom reformen är att man vill få människor att ta tillfälliga och lågavlönade jobb, utan att höja lönerna. Men inom vänstern har detta setts som antikapitalistisk reform. Rutger Bregman och vänstergurun Paul Mason talar till exempel med oblandad förtjusning om Finland. I Sverige har tidningen Syres chefredaktör Lennart Fernström också gjort det.

Men det finns människor på vänsterkanten som har ett betydligt mera nyanserat perspektiv. En sådan är marxisten Erik Olin Wright. Han menar att frågan vi måste ställa är: Vad är basinkomsten tänkt att ersätta? Till exempel, skriver han, kan vi aldrig låta UBI bli en ursäkt att avskaffa statlig sjukvård och utbildning – därför måste basinkomst åtföljas av kraftiga förmögenhetsskatter. Erik Olin Wright har också beaktat fackföreningarnas kritiska synsätt. Facken har ju byggt upp sin styrka genom full sysselsättning och rätten till arbete och UBI skulle potentiellt sett försvaga dem. För om enskilda individer kan säga nej till skitjobb behövs ju inte en aktör som gör det å kollektivets vägnar. Samtidigt, skriver Erik Olin Wright, går det att vända på perspektivet. En universell basinkomst skulle mycket väl kunna fungera som en stor strejkfond. Det behöver med andra ord inte försvaga fackföreningarnas styrkeposition.

I Sverige har diskussionen om basinkomst inte riktigt kommit igång på allvar. Men det lär den göra snart. I flera närliggande länder genomförs experiment och antalet förespråkare växer. I denna skara finns bland annat Frankrikes presidentkandidat Benoît Hamon, Yanis Varoufakis och åtta Nobelpristagare i ekonomi. Själv förutspår jag att diskussionen här kommer bli extra laddad på grund av vår starka fackföreningsrörelse och vår rätt unika arbetsrätt. Men kanske kan detta också göra att vi får ordning på höger- och vänsterperspektivet i diskussionen. För när det gäller basinkomst måste vi komma ihåg att det både kan innebära en lightvariant av nattväktarstaten och, som Wright skriver, ett sätt att förstärka de ickekapitalistiska relationerna inom systemet. Allt beror på hur det genomförs.