Annorlunda uttryckt kan man dela upp arbetstidens påverkan i skaleffekten och sammansättningseffekten. Först och främst påverkar arbetstidens längd hur mycket vi arbetar och konsumerar, helt enkelt ekonomins storlek. Eftersom all ekonomisk verksamhet förbrukar energi och naturresurser kommer mer arbete och konsumtion att orsaka större miljöförslitning. Den forskning som finns slår fast att en arbetstidsförkortning skulle minska utsläppen. Men hur mycket är oklart, för det finns inget rakt samband mellan arbetstid och utsläpp.
Till att börja med kommer ekonomin antagligen inte att minska lika mycket som arbetstiden eftersom vi arbetar mer effektivt när vi har kortare arbetsdagar. En arbetstidsförkortning förväntas ge upphov till höjd produktivitet (arbetet skapar större värden per tidsenhet). Om det dessutom finns arbetslöshet, och det gör det ju, kan den delen av arbetstidsförlusten som inte ersätts av ökad produktivitet i stället ersättas av nyanställningar. Vilket ju är bra eftersom det minskar arbetslösheten och ojämlikheten, men det minskar inte samhällsekonomins storlek.
Och så har vi då sammansättningseffekten, alltså hur vi fördelar våra ekonomiska resurser mellan saker som orsakar stora respektive små utsläpp: om vi satsar på samtalsterapi eller brunkolsenergi, för att ta två ytterligheter. Om vi utgår ifrån att de flesta hushåll har en lägre inkomst efter en arbetstidsförkortning än vad de annars skulle ha haft, är frågan nu om de kommer att förändra mönstret för hur de konsumerar. Blir det mer samtalsterapi eller mer brunkolsenergi? En del tyder på det sistnämnda. Många av de basvaror de kommer att fortsätta använda oförminskat – som mat, bilbränsle och uppvärmning, orsakar höga utsläpp. Dessutom får vi mer tid för till exempel resor, som orsakar stora utsläpp. Men vi kommer också få mer tid att ägna oss åt saker som är billiga och orsakar små utsläpp: vila, umgås, se på teve, osv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sammantaget finns skäl att tro att arbetstidsförkortning inte kommer att minska utsläppen på samhällsnivå så mycket som man kunde önska. Men det intressanta är att det borde finnas en stor potential för fiffiga politiska förslag som förändrar denna lite dystra slutsats.
Det ena är att fortsätta sänka arbetstiden och öka skaleffekten. Den berömde ekonomen John Maynard Keynes trodde på 1930-talet att hans barnbarn bara skulle arbeta 15 timmar i veckan, och så skulle det ju kunna vara. Det finns inget som säger att vi behöver stanna på 35 eller 30 timmars arbetsvecka. Om vi använde all produktivitetsökning till arbetstidsförkortning istället för löneökningar skulle det inte dröja särskilt många decennier innan vi var där – och utan att vi tjänade mindre än i dag.
Det andra är att aktivt öka sammansättningseffekten. Både tid och pengar är knappa resurser som vi behöver hushålla med. Om vi har ont om tid men gott om pengar ökar chansen att vi köper tid genom att handla färdig mat, genom att resa med snabbast möjliga färdmedel (ofta bil). Om vi, omvänt, har gott om tid men ont om pengar ökar chansen att vi lagar maten själva och använder billigast möjliga färdmedel (ofta gå, cykla eller kollektivtrafik). Nu råkar det också vara så att färdigproducerad mat, snabba resor är mer energikrävande än hemlagad mat och billiga resor. Här borde därför finnas en tendens till att stärka arbetstidsförkortningens klimatnytta. Men den effekten borde kunna stärkas ytterligare!
Ett viktigt argument för den så kallade delningsekonomin är att det går åt mindre energi och resurser om vi delar på saker än om vi köper var sin. Men detta är inte säkert sant. För när vi delar på saker spar vi också pengar, och hur vi spenderar dem avgör om det blir någon miljönytta av delandet.
Men om vi sänker arbetstiden kan delningsekonomin bli ett sätt att behålla välfärden och minska miljöpåverkan snarare än ett sätt att spara pengar på. Arbetstidsförkortning ger bättre förutsättningar att lägga lite mer tid på att bygga upp pryl- och klädbibliotek, använda bil- eller lådcykelpooler, meka med gamla grejer så att livslängden ökar, lappa och laga, odla och konservera. Tiden som investeras gör att välfärden kan öka trots att köpkraften är konstant, samtidigt som vi sparar på energi och naturresurser.
En sådan utveckling sker dock knappast med automatik utan måste understödjas av politiska beslut som stimulerar till att resa kollektivt, dela, byta och reparera prylar, och försvårar en livsföring som orsakar höga utsläpp. Sådana åtgärder är inte alltid populära, men i kombination med arbetstidsförkortning får vi en kompensation för pålagorna. Att utveckla vår välfärd genom tidsinvesteringar i stället för ökad varukonsumtion kan då bli en helt central del av en hållbar omställning, och, faktiskt, att skapa hållbara lågenergialternativ till industrialismens slit- och slängmentalitet som våra föregångare i miljörörelsen klokt nog förespråkade.
Det finns nu en del forskning som visar att arbetstidens längd hänger ihop med ett lands miljöpåverkan:
I en artikel av Kyle Knight, Eugene Rosa och Juliet Schor (2013) jämförs data från 27 OECD-länder 1970–2007 för att se hur arbetad tid per anställd i respektive land korrelerar med landets ekologiska fotavtryck och koldioxidutsläpp per capita, och resultatet är signifikant och positivt: kortare arbetstid ger lägre miljöpåverkan.
I en undersökning på svenska data av Jonas Nässén, Jörgen Larsson & John Holmberg (2009) nås slutsatsen att en arbetstidsförkortning med 1 procent minskar växthusgasutsläppen med nästan lika mycket, 0.87 procent. En arbetstidsförkortning med 20 procent skulle i så fall minska utsläppen med 17 procent.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En ny rapport av Stig Tegle och Erik Hegelund för Katalys (2016) bedömer att om arbetsveckan skulle minska från 40 till 35 timmar under fem år skulle det minska tillväxttakten från 2.0 till 1.4 procent under de åren, för att sedan återigen stiga till 2.0. Det utgör “en potential för minskad klimatförändring” men effekten skulle bli ”begränsad och endast tillfällig”. Men även om tillväxttakten återställs blir det från en lägre nivå, så effekten blir faktisk varaktig.
En undersökning av Martin Pullingen (20134) är också mer pessimistisk: en arbetstidsförkortning med 20 procent skulle minska hushållens koldioxidfotavtryck med 4,2 i Storbritannien och 6,4 procent i Nederländerna.
Forskningen är alltså överens om att det finns en positiv miljöeffekt av arbetstidsförkortning, men hur stor den är oklart.
