Vi intalade oss att karantänen är ett tillfälligt tillstånd med en början och ett slut. Gradvis tvingas vi nu till insikt om att slutet inte kommer att bli en gemensam erfarenhet. Ingenting som liknar krigsslutet 1945, ingen försommardag då gatorna plötsligt fylls av jublande människor. Karantänens slut kommer att bli en utdragen historia, där restriktioner gradvis lättas, bara för att åter kanske skärpas när det märks tecken på en andra våg av smittspridning. Så kan det fortsätta i månader eller rentav år, ända tills vi (i bästa fall) fått tillgång till ett fungerande vaccin.
På andra sidan kurvans topp väntar alltså något annat än en spegelbild av vad vi redan varit med om. Inte bara för att många av oss kommer att få sörja närstående som gått bort, medan andra kommer att få leva med psykiska trauman som uppstått till följd av isolationen i hemmet. Inte bara för att den vuxna befolkningen håller på att delas upp i tre delar med radikalt olika erfarenheter: en tredjedel som förväntas jobba hemifrån, en tredjedel som trots smittorisker måste fortsätta gå till sin arbetsplats och en tredjedel som plötsligt inte längre har något arbete.
Klassklyftor som redan var ett faktum skärps – fast inte rakt av. Både läkare och undersköterskor måste jobba över. Både hotellägarna och deras städpersonal står utan inkomst.
Coronakrisens stora löfte är att den på ett självklart sätt öppnar frågan om ”samhällsnyttiga arbeten”. Det går inte längre att likställa nytta med ekonomisk vinning. Däremot går det uppenbarligen att leva även utan tusentals flygplan i luften. Plötsligt är det mycket lättare att föreställa sig en klimatomställning och en politik som utgår från konkreta mänskliga behov.
Samtidigt vore det naivt att hoppas på att coronakrisen av sig själv ska bli till en gemensam erfarenhet som för oss samman. Tvärtom pekar mycket i motsatt riktning. Just nu förbereds nya former av diskriminering, grundade i smittskydd. Det är värt att ägna en tanke åt hur dessa kommer att påverka våra möjligheter till solidaritet.
Särskilda pass diskuteras
Västvärldens regeringar sätter nu stort hopp till möjligheten att dela in befolkningen i två grupper: de immuna och de icke-immuna. Immuna är (förhoppningsvis) alla de som redan har varit infekterade av sars-cov-2, oavsett om de känt av några symtom eller inte. Tanken är att de immuna ska kunna släppas ut från restriktionerna i förtid, som arbetskraft, men också som konsumenter.
I länder som Tyskland och USA spekuleras det för fullt i om de bevisat immuna ska utrustas med särskilda pass. Kanske i form av elektroniska armband? Dessa pass skulle ge tillträde inte bara till arbetsplatser, utan även till nöjen och resor. Samtidigt kan de icke-immuna och i synnerhet de äldre tvingas stanna kvar i social isolering.
Vilka blir de rent mellanmänskliga följderna av ett samhälle där hela det sociala livet – och många arbetstillfällen – förbehålls de som bär ett armband som visar att de bär på antikroppar?
Immunologisk diskriminering är ingenting nytt. Under 1800-talet var New Orleans centrum inte bara för USA:s slavhandel och bomullsindustri, utan också för återkommande utbrott av gula febern, en virussjukdom som dödade ungefär hälften av alla som smittats. Överlevarna blev dock immuna. Historikern Kathryn Olivarius använder begreppet ”immunokapital” i sin studie av hur immunitet blev en ekonomisk tillgång. En svart slav som varit sjuk men tillfrisknat steg i pris på slavmarknaden med uppemot 50 procent. Även hos vita hade antikropparna ett tydligt värde i pengar. Den arbetare som inte redan hade haft gula febern betraktades knappast som anställningsbar.
I ett sådant läge är det inte svårt att tänka sig hur vissa av de icke-immuna aktivt söker upp smittan i hopp om att också få släppas in i A-laget. Särskilt om risken är låg för att själv bli allvarligt sjuk. Att införa en diskriminering grundad på ett ”immunitetspass” riskerar alltså att slå tillbaka mot försöken att hejda smittspridningen.
Stora strider att vänta
På väg upp för smittspridningens kurva har vi vant oss vid att den epidemiologiska forskningen blir till ett slagfält. På andra sidan dess topp, under de gradvis försöken att öppna upp ekonomin, kan vi vänta oss att immunologin hamnar i centrum för en motsvarande strid. Immunitet fungerar nämligen inte fullt så enkelt som många av de styrande vill hoppas.
Snart kommer vi visserligen att ha bättre tester för att identifiera antikroppar i blodprov. Men för den skull är det inte självklart hur testresultaten ska tolkas. Hos de som tillfrisknat kan blodet innehålla olika mängder antikroppar, som troligen minskar efter hand, även om vi inte vet hur fort. Bara för att någon har antikroppar i sitt blod, är det inte självklart att de ligger på en tillräckligt nivå för att skydda mot en infektion. Studier av tidigare typer av coronavirus har visat att antikroppar finns kvar i ett eller några år, för att därefter gå ned. Medan nivåerna sjunker kan en individ betraktas som halvt immun. Som halvimmun går det fortfarande att bli lindrigt infekterad, ofta utan några symtom, även om man kanske ändå sprider smittan vidare.
Det kommer att ta tid att vinna någorlunda säker kunskap om alla de variabler som styr smittans spridning. Immunologerna håller också för öppet att det kan finnas en viss grad av korsimmunitet mellan olika sorters coronavirus. Vissa av dessa orsakar bara en lindrig förkylning och att nyligen ha haft en sådan skulle då eventuellt ge en viss grad av skydd mot covid-19.
Hur ska solidariteten upprätthållas?
Immunitet är alltså inte en binär fråga. Mellan ett och noll finns en glidande skala. Men de politiska planerna på att dela ut immunitetspass bygger likväl på att dra en skarp gräns. Räkna med politiskt jidder om var tröskelvärdet ska sättas i fråga om antikroppar i blodet. Men om vi går mot en tid av immunologisk diskriminering, finns det viktigare frågor än så. Våra erfarenheter av krisen kommer att skilja sig radikalt. Hur upprätthåller vi en solidaritet mellan de som skickas ut i arbetslivet och de som hålls kvar i isolering? Det kan bli en avgörande fråga för att ta vara på de politiska möjligheter som ändå står vidöppna i den besynnerliga tiden mellan smittkurvans topp och vaccinets ankomst.
