De fyra storbankernas rekordvinster på nära 92 miljarder kronor har upprört många. I en stillastående svensk ekonomi tjänar en liten del stora pengar på alla andra. Men hur går det till? Det finns två delar av bankernas verksamhet som skapar övervinsterna. Den första kallas räntenetto. Den andra avgifter. Bägge betyder att pengar flyttas från de som har lite, till de som har mer.
Räntenettot är skillnaden mellan de pengar en bank betalar till de som sparar och den ränta banken tar ut från de som lånar. Alla vet nog att skillnaden är stor. Studerar man de senare årens räntenetto är det här man hittar de stora pengarna.
År 2009, då bankernas vinster rasade på grund av finanskrisen, höjdes räntenettot kraftigt. Bankerna fick alltså kraftigt höja kostnaderna för alla som lånat för att klara vinsterna. Det betyder att det var låntagarna som fick betala priset för de misslyckade spekulationer som svenska banker gjort i Irland, Lettland och USA. Ägarna kom undan.
Nordea är värst
När man tittat på räntorna är det viktigt att samtidigt jämföra med inflationen. Om ett land har hög inflation kommer några procent i ränta att ha liten betydelse. Det mesta äts upp av inflationen.
I en låg inflation – eller som i Sverige: i princip ingen inflation – betyder några procent i ränta enormt mycket. När räntenettot stiger i låg inflation är det ett bra tecken på att bankerna jagar övervinster, det finns ingen samhällsekonomisk orsak till högre räntenetto, bara vinstjakt.
Av de fyra storbankerna är det Nordea som tar ut den mesta vinsten på räntenettot. Den banken har också flest privatkunder. Och liksom i alla ekonomier som bygger på den starkes rätt så är det de med svag ekonomi som får betala mer i ränta än de med stark.
Rekordnetto för vinstens skull
Tillsammans gjorde bankerna förra året ett räntenettorekord på 116 miljarder kronor. Det här är pengar man får ta in utan att egentligen göra något för dem. Det är bara skillnaden mellan kostnaden för banken när folk sparar och intäkten när folk lånar. Räntan behöver inte vara större än att den hanterar risken med lån och givetvis klarar inflationen i samhället. Om alla betalar ränta kan några lån haverera och helheten ändå bli positiv. Men om räntenettot sticker iväg utan att bankerna är samhällsaktiva, det vill säga utan stora lån till investeringar i byggen, forskning, nya företag, nya produkter – ja, då betyder det att räntenettot inte beror på ökad risk utan på ökat vinstuttag.
Och svensk ekonomi – liksom för övrigt hela EU:s – kännetecknas av usla investeringar och få satsningar.
Bankerna höjer räntenettot för att man kan. Inte för att det behövs.
Avgifter för 56 miljarder
Den andra stora intäktskällan är avgifter. På betalkort, på lån, på flytt av lån, på kontantuttag, på betalning – ja, på att kunderna existerar. Banker har en unik möjlighet att finansiera sina kostnader via avgifter eftersom ingen kan tacka nej till ”tjänsterna”. Utan bankkonto ingen pension, ingen lön, ingen bostad, ingen bil... Avgifterna är samtidigt långsammare att förändra. De bygger på avtal som ofta – i motsats till räntenettot – är gjorda med viss uppsägningstid.
När finanskrisen slog till 2009 minskade också inkomsterna från avgifterna för bankerna. Kundernas aktivitet minskade. Räntenettot höjdes snabbt men avgifterna tog flera på år sig för att stiga till rekordnivån 56 miljarder kronor.
Men hur får man människor att gå med på dyrare avgifter? Hur kan man övertyga kunder att betala för rätten att hjälpa banken genom att sköta betalningarna åt dem via olika internetbanker? Enklast genom att stoppa möjligheterna att betala på annat sätt. Anledningen till att antalet bankkontor minskar handlar om att människor själva gör det som en bank tidigare skötte. Det digitala samhället har gjort att det mesta kan skötas via datorn eller mobilen.
Att avgifterna då samtidigt kan öka för banken säger något om den maktlöshet kunderna står inför.
Avgifterna stiger medan bankens insats minskar.
Saknas politisk reglering
Räntenettot är politiskt oreglerat i Sverige. Avgifterna (utom vissa pensionsfondsavgifter) är frivilliga avtal mellan kund och bank. Politiskt motiveras den här friheten med att konkurrensen mellan banker om kunderna ska sänka kostnaderna.
I verkligheten gäller motsatsen. Bankerna tar ut övervinster gemensamt. För att de kan. Och för att de får.
Johan Ehrenberg
Sten Ljunggren
