Debatt: Vuxna måste delta i klimatstrejken

Torsdagen den 25 juli publicerade Greta Thunberg och ett antal strejkande skolungdomar en debattartikel i Aftonbladet där de uppmanade fackförbunden att strejka till förmån för klimatet. Gretas och de övrigas skolstrejk har pågått ett år nu och det har visserligen satt klimatfrågan på agendan, media skriver och politiker berömmer. Men de riktiga resultaten lyser med sin frånvaro. Utsläppen minskar inte och vi följer inte Parisavtalet. Redan nästa år måste vi ha sänkt utsläppskurvan drastiskt om vi ska ha en chans, om vi ska lyckas hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader, står det i debattartikeln. ”Om detta inte sker riskerar vi fullständig samhällskollaps.”

Jag vaknade morgonen den 25 juli, läste artikeln och kände hur hjärtat plötsligt börja slå hårdare.  ”Är det nu det händer”, tänkte jag.

Det måste vara nu det händer. För jag kunde inte se hur någon skulle kunna säga nej. Vi vet ju alla att situationen är allvarlig och vi är många som känner inte bara oro och frustration utan även ren förtvivlan. Varför görs det ingenting?

Förra sommaren var solig och varm och den lämnade en bitter eftersmak efter sig. Skogsbränder, söndertorkade åkermarker, foderbrist och överfulla slakterier. Farligt låga grundvattennivåer. Många fick sig en tankeställare. Klimathot eller inte, vågar vi verkligen chansa? Vad händer om endast ett år till blir likadant?

Vi gick in i hösten med hjärtat i halsgropen.

Under vintern höll Greta ett tal i Davos. ”Jag vill inte ha ert hopp”, säger hon. ”Jag vill att ni ska känna den panik som jag känner varje dag. Jag vill att ni ska handla, att ni ska handla som om huset stod i brand.”

Och jag vet hur hon känner.

Det första jag gjorde, morgonen den 25 juli, efter att ha läst debattartikeln, var att mejla mitt fackförbund. ”Ifall ni överväger en klimatstrejk i september vill jag bara säga att jag helhjärtat stödjer ett sådant beslut.”

”This is it”, tänkte jag. Det är nu vi samlas, det är nu alla går ihop. Här kommer den där förändringen som efterlystes. Handlingen. Ett år av hyllningar till Greta Thunberg och skolstrejkande barn, men inga riktiga resultat. Ingenting har hänt egentligen. Är det för att pressen på beslutsfattarna inte är tillräckligt stor? Men en landsomfattande strejk… Tänk vad det skulle åstadkomma! Tänk vilken signal det skulle bli. Det skulle visa att hela Sveriges befolkning är redo för uppslutning, vi går i täten, vi kan visa resten av världen att vi vet vad som måste göras och att vi är beredda att göra det.

Det är det här vi kommer att minnas. Sen. Efteråt.

Det var det här som var Ögonblicket.

Jag messade några vänner och berättade om mitt mejl till facket. Jag tänkte att om vi är många som visar att vi är beredda att ställa oss upp blir det kanske lättare att fatta beslutet.

En av mina vänner messade tillbaka att hon skulle göra likadant. De andra reaktionerna var ljumma. En tumme upp kanske. Eller en glad emoji. Jag åkte till jobbet och skrollade in på nyhetssidorna under fikarasten. Och längre än så höll inte min bubbla. För det var verkligen en bubbla. Och tydligen var jag den enda som enda som var i den.

Samtliga fackförbund:

”Nej, vi tar inte ut några medlemmar i strejk.” Nej, det är inte sånt som strejkrätten är till för.

Jag kunde se de sneda leendena hos dem alla. Välmenande, överseende. Nog är de söta nog, barnen. De som strejkar. Och så duktiga som engagerar sig. Men att vi vuxna skulle samla oss? Nej. Tänk igen.

I inkorgen låg ett svarsmejl från mitt fack. Präglat av samma vänliga, överseende leende.

”Nej vi tar inte ut några medlemmar i strejk.”

Fyra dagar efter jag läst artikeln, den 29 juli, inträffade Overshoot day. Dagen då jordens förnybara resurser tar slut. Den kom rekordtidigt i år. Alla tidningar skrev om det. De skrev också om Meghan Markle, hertiginna av Sussex, som i egenskap av gästredaktör på Vogue valt att sätta Greta Thunberg på omslaget. För Greta är en hjälte. Hon är fantastisk. Vi vill alla visa att vi står bakom Greta. Vi vill bara inte resa oss upp och ställa oss bakom henne. Och under tiden fortsätter allt som vanligt. Isarna smälter, den biologiska mångfalden minskar, medierna skriver om klimatkrisen och någon politiker slänger iväg något löfte. Men ingenting händer egentligen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.