Debatt: Vuxna ”feminister” måste sluta håna unga tjejer

Blotta åsynen av Chloé och Nicole gör många vuxna feminister provocerade. Det visar debatten som tagit fart efter lanseringen av SVT:s dokumentärserie. Men hur ska Chloé och Nicole någonsin kunna känna sig hemma i en värld av vuxna ”feministiska” kvinnor som hånar dem? undrar dagens debattör Hanna Alvage.

”Vad tycker du om Chloé och Nicole?” 

Det är en vän som ställer frågan. Snart trettio, feminist.

”Vilka?”

Det är något med formuleringen som återför mig till korridorerna i min gamla högstadieskola. Namnen säger mig först ingenting, däremot minns jag plötsligt att jag hatade Emily i 9 A. Jättemycket.

”Men, de där bloggtjejerna!”

Hon trycker fingret mot dataskärmen. Två tonårstjejer. Snygga, självsäkra och poserande är de faktiskt jättelika min skoltids Emily. Vännen fnyser. 

”Men har du hört vad de säger eller? Om bröst och träning och ... Så himla antifeministiskt!”

SVT:s serie Chloé och Nicole har mött hård kritik sedan premiären den 10 mars. Tittarna får följa två tonårstjejer, Chloé Schuterman och Nicole Falciani, då de bloggar, minglar med kändisar och uttrycker sina tankar om livet. Tjejerna säger bland annat att ”man måste träna hårt för att förtjäna att äta” och att ”man är mer kvinnlig om man har större bröst”. I likhet med många ifrågasätter jag såväl SVT:s som producenternas val av ”ungdomssatsning”. Inom ramen för public service känns det rimligt att efterfråga alternativ till den svultna och beskurna kvinnobilden. Därtill bör SVT fråga sig, ur representationssynpunkt, om mer av vita, rika övre medel-klasskids är vad vi behöver.

Men det är när jag uppmanas svara på vad jag ”tycker om Chloé och Nicole” som jag erfar en välbekant smak i munnen. Att möta Emily på skoltoaletten smakade likadant, likaså att se mitt namn klottrat på bordet i grupprummet och läsa att jag var ”ful och dum i huvudet”. Det är att hata eller hatas av en annan kvinna, som smakar så. Det gör mig illamående. 

Med samma känsla kan jag iaktta hur blotta åsynen av Chloé och Nicole gör många vuxna kvinnor provocerade. Ett tydligt exempel är Lisa Bjurwald och Margret Atladottir i Abpodd på Politism som, vid sidan av berättigad kritik mot själva programidén, inte kan hålla sig ifrån att slå ner på tjejerna. ”De har en märklig självbild ... Ganska rörande. Jag tror de är sexton, sjutton men de ser ut som ungefär tolv ... Riktiga babyface ...” Bjurwald och Atladottir skrattar och menar att tonåringar är ”puckade”, ”inte de smartaste varelserna”. Hur kan Chloé och Nicole få styra programmet som de gör, frågar de sig, och menar att ”det är lite som att de har hijackat SVT”. 

Var gång jag hör en ung tjej formulera framgång i termer av självsvält eller operationer, eller som tjejerna i serien uttrycka att ”feminismen gått för långt”, så skär det i hjärtat. Det skär därför att ingen har ett så snävt spelrum som en ung tjej – den egna, kontrollerade kroppen. Jag vill rycka dem tio år framåt i tiden, bespara dem allt av självkritik och mindervärde som jag själv måst genomleva på vägen mot vuxen. Men jag blir inte arg på dem. För det vore detsamma som att rikta ilskan mot mitt egna sextonåriga jag. Eller mot Emilys, och det har jag för länge sedan slutat med. Chloé och Nicole är långt ifrån ensamma om sina tankar om världen, och vi som vuxna kvinnor bör fråga oss vad vi kan göra för att försöka förändra sådana perspektiv hos unga tjejer. Att kalla dem ”puckade” gör oss bara till en del av den objektifierande verklighet som de ändå måste förhålla sig till. 

Och det här är inga dumma tjejer, tvärtom. De har fattat precis hur det funkar. Vilka pris som måste betalas för uppskattning och bekräftelse. Den lättaste vägen, för oss alla, går via utseendet. Det är sorgligt och gör mig vansinnig, men ansvaret för detta måste konsekvent återföras dit det hör hemma – hos patriarkala och kapitalistiska intressen.

Jag respekterar alla tjejer som på olika sätt försöker hantera den här världen. Vad jag aldrig kommer att respektera är kvinnor som hugger varandra i ryggen. I det här avseendet kan många lära sig av två tonårstjejer som medvetet gått ihop för att tillsammans stå starkare i ett medieklimat som de vet kommer att gå på dem.

Hur ska tjejer som Chloé och Nicole någonsin kunna känna sig hemma i en värld av vuxna ”feministiska” kvinnor som hånar dem? Vi måste kunna visa på alternativa kvinnliga strategier. För detta måste vi hålla ihop och skapa trygga rum för varandra. 

DET är feminism för mig. Om vi vuxna förmått förmedla detta hade Chloé och Nicole kanske också varit lite mer intresserade av den.