Opinion
Debatt: Vinstbegränsning i välfärden är ett för lågt ställt mål
Dagens ETC
Vid en närmare granskning verkar förslagets omöjlighet framförallt stödas av två argument – ett som vanligen framhålls, och ett som reflexivt ignoreras.Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Välfärdsutredningens slutsatser väckte när de presenterades förra året djup indignation i den politiska borgerligheten, bland företag i välfärdssektorn, och i stora delar av medierna.
Förslaget att införa ett vinsttak för företag på skolmarknaden kritiserades hårt på till exempel Dagens Nyheters ledarsida och brännmärktes som politiskt omöjligt (10/2-17). Vid en närmare granskning verkar förslagets omöjlighet framförallt stödas av två argument – ett som vanligen framhålls, och ett som reflexivt ignoreras.
För de som stöder vinstbegränsning i välfärden kan det vara värt att uppehålla sig vid båda dessa, och de eventuella slutsatser som går att dra från hur de används.
Utredningens kritiker framhåller riktigt att förslaget är omöjligt i praktisk mening, eftersom den ”icke-socialistiska majoriteten” i riksdagen blockerar det – men det borde vara omöjligt också i principiell mening, åtminstone om man anser att befolkningens åsikter borde ha ett meningsfullt inflytande över politiska beslut.
Medan förslaget om vinstbegränsning i praktiken är omöjligt för att det är för långtgående, diskvalificerar sig det i principiell mening genom att vara alldeles för återhållsamt. Enligt SOM-institutet vill sedan åratal tillbaka en förkrossande majoritet av befolkningen, 60 procent, inte enbart begränsa vinsterna, utan helt avskaffa dem. Och inte bara i skolsektorn, utan i hela välfärden, inklusive vården och omsorgen (”Swedish trends 1986-2017”, s. 48).
Skillnaden mellan det praktiska och det principiella argumentet mot utredningen är att det i den offentliga debatten regelmässigt bara är ett av dem som räknas. Och vilken av invändningarna som väcker harm i agendasättande medier, och vilken av dem som konsekvent antingen ignoreras eller avfärdas, avslöjar kanske något om den dominerande intellektuella kulturens syn på begrepp som ”demokrati” och de underliggande antaganden om vad befolkningens roll i den borde vara – åskådare, inte deltagare.
Det synsättet illustreras kanske tydligast av vad som inte sägs. Ett exempel är Dagens industris varning till det politiska ledarskapet för riskerna med att driva frågan om vinstbegränsning: ”När politiker från vänster till höger misstänkliggör framgångsrikt företagande är det stor risk att väljarna accepterar dessa resonemang” (17/3-17).
Risken för att det omvända skulle inträffa, att de politiska partierna skulle acceptera väljarnas resonemang, anses antagligen vara så liten att den inte behöver nämnas. Om den bedömningen är korrekt eller inte är upp till oss alla att avgöra.
