Debatt: Vill ni ha grön samling? Då måste ni bli konkreta

Johan Ehrenbergs ledare ”Det sista som dör är vänstersekterismen” (15/1) innehåller många viktiga poänger, men saknar helt konkreta förslag om hur en kraftsamling av alla gröna, feministiska vänster­krafter för att genomdriva en radikal klimat- och miljö­politik, skulle gå till.  Vändpunkt försökte med en ny konventionell partibildning, det gick inte. Feministikt initiativ har också misslyckats i flera val så nu har partigrundaren Gudrun Schyman föreslagit namnbyte som lösning.

Jag tror de flesta utanför dessa partier inser att deras chanser att 2022 klara fyraprocentspärren på egen hand, med eller utan namnbyte, är försvinnande små. De båda grönvänsterpartierna i riksdagen, MP och V, har visserligen åstadkommit betydligt mer än besvikna kritiker hävdar, antingen genom regeringskompromissande eller oppositionspåtryckande. Men givetvis alldeles, alldeles för lite.

Så det finns starka skäl för feministisk grönvänstersamling som inte bara undviker ”bortkastade” röster på Fi och Vändpunkt (och kanske MP), utan vinner så stort väljarstöd att den blir en makt­faktor i riksdag och regering. För det är ju så – vilket inte alla pläderingar om att det i första hand handlar om att mobilisera massorna och påverka opinionen tycks ta hänsyn till – att för att ideér och opinioner i en demokrati ska omsättas i lagar och budgetanslag krävs beslut av folkvalda ledamöter i ett parlament. Dessutom tyder ju mycket, inte bara Gretarörelsen, på att det redan finns opinioner för radikal förändring. Det gäller definitivt klimat och miljö, men också protester mot Sveriges extrema privatisering av skolan och vården och andra delar av samhället som också i en marknadsekonomi bör skötas utan vinstintresse.

Så det akuta problemet är, faktiskt, inte opinionsbildning, utan praktisk, konkret organisering för att föra in folkets uppfattning i riksdag och regering. Det var det som var Miljöpartiets uppgift när partiet bildades 1981 och jag, som visser­ligen är part i målet, anser att det uppdraget fullgjorts – delvis.

Men inte tillräckligt. Trots att jag är hängiven MP:are och hoppas att språkrörsvalet vid digitalkongressen i helgen ska markera starkare anknytning till grundläggande radikal ekologism, tror jag inte att MP ensamt kan genomföra den gröna omställning som behövs. Därför: feministisk/grön/vänsterkraftsamling! Men hur?

Det svenska valsystemet gör det svårare än i många andra länder för flera partier att gå till val som kartell eller allians utan att upplösa respektive parti. Men det är inte omöjligt. Det som krävs är en gemensam valsedelsbeteckning. Partiorganisationerna behöver inte fusionera.

Skulle V, MP, Fi, Vändpunkt och kanske ytterligare något litet grönvänsterparti och kanske icke-partipolitiska organisationer, kunna enas om en gemensam valsedelsbeteckning? Jag tror inte det skulle funka med någon sorts ”skvader” av deras partinamn, typ ”feministisk grönvänster” eller dylikt. Partiegoismen, som kan beklagas men är en realitet, skulle skapa gräl om vilket ord som skulle stå först. Därför behövs något som är neutralt i förhållande till befintliga partinamn, till exempel Klimatsamling eller något annat med klimat som förled. Det skulle också understryka att samlingen är en akut, tillfällig krisåtgärd som inte automatiskt betyder att de medverkande efterhand ska upplösas och fusionera helt.

Under en sådan beteckning kan sedan hur många listor som helst presenteras. När jag började arbeta politiskt på 60-talet hade mitt dåvarande parti (Folkpartiet) alltid flera valsedlar i samma valkrets, oftast med olika personnamn i toppen. Det var en sorts förtida personval. Detta var vanligt i borgerliga partier, mindre i vänsterpartier. Sedan det aktiva person­valet med förkryssning av kandidat infördes har de flesta partier i de flesta valkretsar övergått till bara en partilista och många har glömt att det är möjligt att ställa upp flera listor med samma partibeteckning i en valkrets. Men det är möjligt, 2018 skedde det på några platser.

Varje medverkande parti skulle alltså kunna ha egna listor med sin partiledare eller språkrör som första namn. Dessutom är det inget som hindrar att man istället för yrke efter personnamnen skriver miljöpartist, vänsterpartist och så vidare. Väljarna skulle inom ramen för klimatsamlingen alltså kunna prioritera ett visst parti. Men indirekt skulle förstås en röst på ett parti kunnat gynna ett annat av samlingspartierna.

Och just detta skulle förstås utnyttjas av motståndarna. ”Du tror du röstar på Fi men hjälper en kommunist in i riksdagen”, ”Du tror du röstar på V men hjälper en småborgerlig MP:are in i riksdagen”… Därför bör en klimatsamling anta ett gemensamt miniprogram kring klimat- och miljö, även om detta inte är juridiskt nödvändigt för gemensam partibeteckning. I övrigt behöver samlingspartierna inte avskaffa sina egna partiprogram.

En risk är att det finns stenhårda ”partiegoister” som vägrar medverka och ställer upp under sina ursprungliga partinamn, ungefär som skedde på 60-talet med de borgerliga i Skåne. En utbrytargrupp som ville samla de tre borgerliga partierna skapade Medborgerlig samling. Men alla de tre borgerliga partierna ställde upp som vanligt, så i stället för ett borgerligt parti blev det fyra.

Därför måste en klimatsamling skapas genom överenskommelse mellan de medverkande partiernas ledningar, inte via utbrytare. Skulle det vara möjligt? Fi och Vändpunkt är som sagt troligen chanslösa på egen hand, så de skulle nog vilja vara med. I MP finns säkert motstridiga känslor; de flesta är ganska nöjda med regeringskompromissandets resultat, men missnöjda med opinionssiffrorna. Och många vill tro att det bara är en tidsfråga tills den jättelika klimatopinionen, alla Gretaanhängarna, inser att MILJÖpartiet är det bästa verktyget för att rädda miljön. I Tyskland är MP:s systerparti Die Grünen fyra–fem gånger så stort som MP. Ändå, tror jag, som trogen MP:are, att en kraftsamling skulle tjäna den gröna saken. I V är det väl tvärtom, jämfört med MP, nöjdhet med opinionssiffrorna, missnöje med begränsat inflytande utanför regeringen.

För att en klimatsamling ska lyckas få stort väljarstöd måste allt göras för att de medverkande partiernas partinamn inte alls ska finnas med i valet. Annars blir resultatet av samlingen bara ytterligare splittring, mer av sekterism.

Vem ska då ta första steget? Vem ska ta initiativ? En sak är klar: Det kan inte vara någon företrädare för något befintligt parti om det ska vara trovärdigt och inte uppfattas som ett visst partis taktik. Det skulle alltså behövas en liten grupp fristående, men ideologisk ekologiska, personer som redan har allmänt gott rykte såväl inom grönvänstern, som inom de fristående folkrörelserna. Jag tror det finns många tänkbara. Kanske Greta Thunberg och några till?

Jag vill inte ge mer råd. Bara en önskan: att Johan Ehrenberg och andra som känner förtvivlan över det politiska systemets oförmåga att ta till de krafttag som skulle behövas mot miljö- och klimatkrisen, inte nöjer sig med kritik utan också hittar på metoder för att komma vidare.