Debatt: Vilken sorts trygghet vill vi ha?

Vill man se ett tryggare Örebro behöver människor få det bättre, kameraövervakning och hårdare straff hjälper inte, skriver debattören Martha Wicklund (V).

Ordet trygghet ploppade upp gång på gång i debatter och på valaffischer inför årets val. Moderaterna verkar ha förälskat sig så mycket i ordet att de, trots att valet är över, fortsätter att pumpa ut radioreklam i lokalradion i Örebro där de marknadsför sig som ett trygghetsparti. Jag tror att vi behöver stanna upp och fundera över vad vi egentligen menar med det och vilken sorts trygghet vi vill ha. För ingen kan väl vara emot trygghet. Skillnaden är bara att vi menar väldigt olika saker när vi pratar om trygghet.

Moderaterna här i Örebro försöker spela på människors rädslor och propagerar högt att de är för ett ”tryggare Örebro”. Men vad är trygghet? Och vad har Moderaterna hittills gjort för att göra oss tryggare? Jag ser ett samhälle där vi blir mer och mer otrygga.

Jag jobbar själv inom kriminalvården och har de senaste åren sett en utveckling som skrämmer mig; Samtidigt som straffen för fler brott har höjts har det blivit mycket svårare att bli dömd till rättspsykiatrisk vård. 

För det första vet vi att höjda straff sällan minskar antalet brott. All forskning visar att den enda kriminalitet som faktiskt påverkas av strafflängden är ekonomisk brottslighet, som oftast begås av människor som är relativt välbeställda. Men det är inte straffen för ekonomisk brottslighet som har höjts under den borgerliga regeringen. Alltså har straffhöjningarna inte haft någon inverkan på brottstatistiken. Antalet brott fortsätter att öka. 

Samtidigt blir det alltså färre och färre som döms till rättspsykiatrisk vård. Det betyder att kriminalvårdens klienter har blivit allt sjukare. 

Som anställd inom kriminalvården har jag fått uppleva detta personligen. Vi har ett ökat tryck på oss att ta hand om individer som i allt större utsträckning har psykiatrisk problematik. Dessa människor låser vi bara in. Jag och mina kollegor har dessutom inte utbildningen att ta hand om dessa sjuka människor vilket gör att vår vardag på jobbet kantas av att försöka hantera situationer som vi inte har kompetens för att lösa.

Det har blivit allt tydligare under de senaste åtta åren att den borgerliga regeringens ambition inte alls är att vårda och rehabilitera. Vi har inte längre någon kriminalvårdslag. Den har ersatts med en fängelselag. Det om något är en tydlig markering. Det handlar inte längre om att vårda. Det handlar bara om att straffa. Resultatet blir att de människor som släpps ut från våra anstalter ofta är farligare än de var när de kom dit. 

Så återigen frågar jag mig, vad är trygghet? Är det att sätta upp kameror och bevaka oss alla 24 timmar om dygnet 365 dagar om året? Är det att öppna ytterligare fängelser för att få plats med alla som döms till fängelse? 

Eller är det dags att se över vårt samhälle för att se vart problemet stammar ifrån och laga hålen i vårt sociala skyddsnät? 

Om vi har fritidsgårdar med bra personal som ser ungdomarna, om vi har förskolor där man tidigt upptäcker de individer som börjar ”glida iväg”, om vi har mindre klasser i skolan och fler pedagoger så att de elever som inte hänger med får en chans, då skulle vi på allvar kunna göra någonting åt brottsligheten. Vi får ett tryggare samhälle och vi undviker många personliga tragedier.

Att lägga fler slantar på att förebygga problemen kostar dessutom mycket mindre än att i efterhand desperat försöka lappa och laga. Jag hoppas att vi kommer att lära oss det och sätta stopp för det övervakningssamhälle som åtta år av en moderatledd regering har lett till. Jag vill ha genuint tryggare Örebro där man ser till att människor har det bra. Jag hoppas att det är dit vi är på väg.