Debatt: Vilka partier kommer lära sig läxan från SBB-krisen?

En del liberaler som alltid hyllat utförsäljningar tar nu i så svetten lackar för att få situationen kring SBB:s kris och den försent uppnådda insikten om att det kan vara problematiskt att låta någon annan än medborgarna i en kommun göra vinst på förvaltning av fastigheter för kommunala ändamål – att landa på sossarna.

I Dagens Nyheter tillskrivs jag till och med ett citat som jag aldrig sagt. Jag har aldrig sagt att ”vi har varit naiva”, även om jag faktiskt tycker att partikompisar varit det från tid till annan i frågor som bland annat rör utförsäljningar.

Jag har aldrig heller skyllt situationen på SBB – det är klart att bolaget inte tvingade Borlänge kommun att 2016 sälja kåkar till dem.

Jag har däremot försökt resonera om vad som försatte en tidigare generations politiker i den här situationen i en artikel i Svenska Dagbladet. Det var möjligen lite naivt att tro att mina resonemang skulle få plats i artikeln. Men jag försökte belysa att bristen på smart bostadspolitik (tänk till exempel rot för allmännyttan) kanske har bidragit till situationen i kombination med en fullständigt underdimensionerad politik både i förhållande till migrationspolitik och näringslivets utveckling.

Sedan har jag förstås helt korrekt konstaterat att de löften om långsiktighet som ställdes ut av SBB inte ser ut att hållas och att bedömningen av moralen i bolaget hänger på huruvida de i det uppkomna läget är beredda att arbeta för en lösning som går i linje med de offentliga hyresgästernas och deras ägares (medborgarnas) ekonomiska intressen.

Att jag personligen inte var med och fattade besluten om försäljningar av nyttofastigheter och att låta privata bolag äga skolor och omsorgsfastigheter betyder inte att jag inte kan föreställa mig i vilken situation mina företrädare befann sig i och förstå att handlingsalternativen var kraftigt begränsade.

Och det är varken SBB eller mina företrädare som jag är irriterad på utan bristen på diskussion om vad som ledde fram till att stora delar av det offentliga Sverige under flera decennium resonerat så snett om privatiseringar.

De liberaler nu som gör allt för att utmåla socialdemokraterna som hycklare kanske kan börja med att själva ta ställning i frågan vart gränsen för det privata vinstintresset i välfärden går.

För egen del har jag det klart för mig. Endast i undantag och där det är ekonomiskt motiverat ska de verksamheter som bedrivs med skattemedel tillåtas generera vinster som inte tillfaller skattebetalarna. Att man ibland tvingas till eftergifter är i det nuvarande politiska landskapet tyvärr nödvändigt – i Borlänge är det tillexempel bara S och V som inte vill privatisera både hemtjänst och äldreboenden. Och även om det bara är SD och KD som driver den extremliberala linjen om att införa Lov i kommunen samtidigt som allt fler även borgerligt styrda kommuner avskaffar den samma så har inget annat borgerligt parti i kommunen gjort offentlig avbön från de tidigare positionerna och öppet resonerat om den eventuella omprövning som gjorts.

I fastighetsfrågan råder ­däremot numera rätt bred ­koncensus (det var säkert tre veckor sedan jag sist hörde en borgerlig kommunpolitiker föreslå att vi borde bjuda in privata ägare av framtida samhällsfastigheter) om att vi bör äga fastigheter där vi långsiktigt brukar med hjälp av skattemedel.

Eftersom vi nu vet att det i långa loppet blir billigare så är alla andra positioner att betrakta som ideologiskt drivet flum. Skönt att den diskussionen är över!

Frågan om privata vinstuttag i skola, vård och omsorg kvarstår men även där kan jag bjuda på ett litet exempel från verkligheten till vägledning: för ett halvår sedan tog vi tillbaks SFI i egen regi och vi ser redan att det blir både billigare och bättre.

Stadshuset hoppas vi att kunna köpa tillbaks för en rimlig peng och utveckla för att sänka medborgarnas kostnader för lokaler åt förvaltningen. Framtida skolor, förskolor och omsorgsboenden ska ägas av oss gemensamt och för ett par veckor sedan körde jag en spekulant på det kommunala energibolaget på porten.

Just nu flockas investerarna kring den heta energimarknaden och ett välskött bolag som Borlänge Energi skulle förstås vara en byggsten i nästa försök från rika att bli ännu rikare på tillgångar som medborgarna i kommunerna byggt upp. Att köra dem på porten är idag självklart i Borlänge. Ännu i förra valrörelsen diskuterades försäljningar av bolaget i fråga på allvar. Så visst rör det på sig och det går åt rätt håll.

Men om inte större delar av politiken för resonemang om vem som ska äga vår energiförsörjning (precis som vi borde gjort om samhällsfastigheterna) så antar jag att vi om ett antal år sitter med samma diskussion om det är rimligt att utländska intressen äger vår energiproduktion och distribution.

Visst är det påkallat att även socialdemokrater som under tidigare decennier dragits med i ett marknadsfundamentalistiskt koncensus kritiseras, men jag har svårt att se att det är mitt parti som kommer att behöva göra de största positionsförflyttningarna och ideologiska omprövningarna under kommande år.