Iliad Al-Khaded är min vän och lagkamrat. En vän och lagkamrat som jag nu riskerar att förlora då han har fått avslag på sin ansökan om asyl, skriver Felipe Illezca som här berättar hans historia.

När Iliad var 13 år gammal gick hans lillebror och mor bort i en sjukdom. På grund av fattigdom kunde varken modern eller brodern söka vård, än mindre diagnostiseras och sjukdomen är till dags dato okänd.

Hans alkoholiserade far har under hela Iliads liv misshandlat honom, något som har lämnat ärr, inte bara i hans ansikte och på hans kropp, utan även i hans hjärta. Kort efter moderns bortgång gifte fadern om sig med en ny kvinna, som hade barn från ett tidigare förhållande. Hans fars nya hustru accepterade inte Iliad som sin son och Iliad förpassades därför till ett liv på gatan.

I början av sitt liv som gatubarn fick han höra om ett land i norr, ett land som tog emot ensamma och utsatta barn med öppna armar och gav dem en chans att bygga en ordentlig framtid.

Det var då som hans dröm om ett liv i Sverige väcktes. Han lämnade sin by Bni Gmil och tog sig till Tanger, där han jobbade på gatan i sex månader för att finansiera sin jakt på ett värdigt liv.

Från Tanger tog han sig till den europeiska kontinenten via den ökända orten Lampedusa, en riskfylld resa där många flyktingar har förlorat sina liv. Från Italien tog han sig till Sverige med tåg via Schweiz, Tyskland och Danmark.

Han anlände till Sverige mitt i vintern och fick uppleva snö och bitande kyla för första gången i sitt liv. Efter att ha spenderat en natt på gatan utanför T-Centralen förbarmade sig två marockanska landsmän över hans situation och köpte ett mål mat åt honom på McDonalds på Vasagatan. Därefter följde de honom till Migrationsverket i Solna. Här fick han husrum i väntan på deras beslut gällande hans asylansökan.

Efter en månad flyttades han till Vårljus Ungdomsboende i Upplands Väsby. Varje fredagkväll spelar barnen från ungdoms-boendet fotboll och det var under en av dessa fredagar som man upptäckte Iliads talang för sporten. En av medarbetarna på Vårljus kontaktade Sollentuna Fotbollsklubb och ordnade med provspel för Iliad.

Tränarna imponerades direkt av Iliads fantastiska bollkänsla och färdigheter. Han beviljades omgående en plats i truppen och trots den språkliga barriären besvarade han fler frågor än han ställde med sitt spel.

– Iliad är en utomordentlig spelare, men vad som imponerar mig mer är hans brinnande passion, hans känsla för empati och hans förmåga att sprida glädje, säger Hanif Arjang, en av tränarna i klubben.

– Iliad gav ett redan starkt lag ett ordentligt lyft rent mentalt då han alltid spelar med hjärtat utanpå tröjan och inspirerar såväl spelare som ledare.

I sin första match gjorde han två mål, när Sollentuna besegrade Vasalund med 3–1 på bortaplan. Hans succé var ett faktum och han stortrivdes bland sina lagkamrater och nyfunna vänner. Han trodde att han äntligen hade hittat ett tryggt och säkert hem.

Men i augusti fick Iliad avslag på sin ansökan. Att Iliad kanske måste lämna oss var en stor motgång i ett liv fyllt av motgångar. Hos mig lämnades en känsla av tomhet. En känsla av hopplöshet. En känsla av bedrövelse.

Jag och några andra ungdomar spelade in en dokumentärfilm för att sprida budskapet om vad Iliad och andra ensamkommande flyktingbarn tvingas att gå igenom för att kunna leva ett lyckligt liv.

Filmen lanserades den 2 september och har över 3 500 visningar på YouTube. Samtidigt gick vi ut med en namninsamling som i nuläget har mer än 500 underskrifter.

Jag och alla Iliads vänner vädjar till er som läser detta att se filmen och skriva under.

Iliad har varit en del av mitt liv i mindre än ett år. Trots detta känner jag att jag har hittat en vän för livet.

Jag är inte ensam.

Iliad är inte ensam.