Debatt: Vi ser inte staden för alla fasader

Att vår miljö påverkar vår hälsa är det ingen som ifrågasätter idag, allra minst arkitekter, stadsplanerare och landskapsarkitekter. Vi vet att vår omgivning påverkar både vårt fysiska och psykiska mående. Ljus, ljud, luft och rymd är viktiga värden i både stadsplanering och bostadsbyggande. Till och med att betrakta natur genom ett fönsterglas har visat sig ha positiva effekter på vårt välmående och tillfrisknande.

Men att den europeiska stenstadens fasader skulle vara svaret på mänsklighetens hälsotillstånd och samhälleliga utmaningar är en absurd förenkling. Tvärtom borde vi alla vara rörande överens om att arkitektur och stadsplanering är så mycket mer än de fasader vi ser från gatan.

När det gäller upplevda skönhetsvärden är det svårt att uttala sig kategoriskt. Att våra kroppar och psyken mätbart påverkas av olika former av visuella stimuli kan vi nog enas om, men för våra estetiska preferenser har individuella och kulturella skillnaderna större betydelse. Och ibland är kanske estetiken inte det avgörande. För precis som när det kommer till mat spelar fler faktorer än den exakta smakkompositionen roll för vår bedömning – det vi har råd med, sällskap, traditioner och moraliska ställningstaganden. Liksom vi föredrar olika maträtter, kläder och möbler så föredrar vi olika fasaduttryck, och vissa passar kanske bättre på ett ställe än ett annat.

Att på det här sättet jämföra arkitektur med konsumtionsvaror är lätt gjort, men det är en liknelse som inte ska dras för långt. För arkitektur är inte en konsumtionsvara och invånarna i en stad är inte primärt konsumenter av arkitektur utan medborgare med rättigheter, behov och önskningar. Synen på arkitektur och städer som konsumtionsvaror, i motsats till rättigheter och funktioner, borgar för ökad ojämlikhet, där de med resurser köper sig rätten att bestämma över gestaltningen och användningen av våra gemensamma platser.

Arkitektur och stadsbyggnad angår och påverkar oss alla, men alla har inte samma röststyrka. Arkitekter, planerare, politiker, byggherrar och byggbolag har ett stort ansvar och vi behöver ta fram bättre metoder för ökad medborgardelaktighet. Att begreppet social hållbarhet på senare tid har etablerats inom branschen är ett tecken på att de mjuka värdena har börjat synliggöras. Vi måste fortsätta fråga oss vad som skapar ett rikare liv mellan husen, se upp med quick-fix som passar för allt överallt, och vara försiktiga så vi inte förväxlar mjuka värden med mjukt ornamenterade fasader.

Arkitektur är inte en fri konstform som med ett utifrånperspektiv kan kommentera och reflektera över vår samtid – den involverar sig i samhället och förhåller sig alltid på ett eller annat sätt till behov, plats, juridik och ekonomi. Vi längtar efter fler kunniga analyser och diskussioner – av varför våra städer ser ut som de gör, av de orsakssamband som ledde till framväxten av städer och förorter, av den modernistiska ideologin och dess betydelse för utvecklingen av våra städer, av varför arkitektur inte kan betraktas som en konsumtionsvara.

Vi önskar fördjupade frågeställningar om demokrati, om skönhetsbegrepp och -ideal, om naturens roll i våra liv och i vår byggda miljö, om de värden vi vill ska prägla våra städer, om vilkas röster som får höras och ge avtryck på gator och torg.

Vill vi verkligen radera ut skillnader, kultur och historia till förmån för ett välproportionerligt Disneyland?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.