Vi måste sluta blunda för utsatta barn

Ett barn våldtas var tjugonde minut i vårt land, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet – och då finns det fortfarande ett mörkertal. Sexuella övergrepp mot barn är ett stort samhällsproblem med katastrofala konsekvenser för de utsatta barnen, som ofta åsamkas svåra och livslånga skador.

Cirka tio procent av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet. Många av deras röster förbises i tron eller hoppet om att barn inte vet, förstår, hör eller känner av. Det gör de.

Tystnaden och bristen på engagemang kring denna brutala verklighet är påtaglig. Våld och sexuella övergrepp på barn är något som skrämmer och rör upp känslor många av oss vuxna inte kan hantera. Själva ämnet är tabubelagt. Så tabubelagt att det till exempel ofta blir helt tyst när vi som vuxna bland andra vuxna nämner att vi är engagerade i en organisation mot sexuella övergrepp på barn.

Någon harklar, skrapar med foten. Någon byter samtalsämne. Om detta känns obekvämt för oss, så går det inte ens att jämföra med hur de utsatta, rädda barnen har det när de ska försöka nå fram till dessa samma vuxna. Oss.

I de fall ämnet kommer på tal riktas inte sällan ett fokus mot förövaren, som målas upp som en monsterliknande, ond, avvikande figur. Detta är tyvärr inte en bild som hjälper barnen att bli trodda när de berättar att deras förälder, ”den som alltid är så trevlig och hjälpsam”, deras kusin som är så duktig i skolan, eller handbollstränaren som också är en respekterad läkare – utsatt dem för våld och övergrepp. För de som begår sexualbrott mot barn är helt vanliga människor mitt ibland oss. Det vanligaste är att övergreppen sker i hemmet av personer som står barnen nära. Det är viktigt att vi förstår detta för att kunna lägga vår misstro åt sidan och våga se, när barnen berättar.

Vi vuxna behöver bryta tystnaden med varandra och med barnen. Vi behöver lära oss att våga se och bemöta. Det är bra att vi uppmanar barnen att säga stopp, och att berätta för någon vuxen om någon utsätter dem för oönskad beröring. Men det gör oss inte automatiskt beredda att hantera den situation som uppstår när barnen faktiskt tar mod till sig och följer vår uppmaning. Faktum är att en viktig anledning till att barn väljer att inte berätta, är att de upplever okunskap och otrygghet bland vuxna och inte tror att de kommer att bli trodda eller förstådda.

Det är oacceptabelt att yrkesgrupper som socialsekreterare och lärare ofta inte har den kunskap de behöver för att på bästa sätt kunna hantera misstänkta fall av våld och sexuella övergrepp. Det är också oacceptabelt att den tunga uppgiften som det är att initiera samtal om övergrepp lämnas till de utsatta barnen. Det mer rimliga borde vara att utgå ifrån att det är vår uppgift som vuxna att vilja och våga se; att vi genom frågor och initierande av samtal vågar närma oss ämnet och de utsatta barnens verklighet.

Det är oftast svårt för oss vuxna också att på riktigt ta till oss hur små, utsatta och maktlösa barnen som lever med sexuella övergrepp faktiskt är. De är ju beroende av oss vuxna, så vad händer när vi sviker?

Det norska nätverket reddesmå.no har skapat mycket uppmärksamhet, dels tack vare nätverket i sig som skapat viktig opinion i norsk media, men framför allt också genom de dokumentära utställningarna ”Hvis klaer kunne fortelle” (del 1 och 2) där klädesplagg, leksaker, böcker och andra föremål som tillhört utsatta barn visas upp tillsammans med barnens egna berättelser av våld och övergrepp. En ögonöppnare för oss vuxna. Respekt och erkännande för de drabbade barnen. Äntligen!

Exakt detta är vad vi på Paraply nu vill göra även här i Sverige. Genom det svenska systernätverket räddasmå.se kommer vi tillsammans med våra vänorganisationer nxtME och H.E.L.P. att förverkliga en motsvarande utställning för att göra plats åt och erkänna de utsatta barnens röster. Det är vår skyldighet.

Vårt mål är att inga barn ska behöva utstå övergrepp rädda och ensamma med sina hemligheter, utan möjlighet att få hjälp och stöd från vuxenvärlden. Men för att göra detta möjligt behöver vi bli fler vuxna som orkar och vågar se.

Är du intresserad av att veta mer, följ gärna vårt arbete på Facebook eller Instagram. Det finns mycket att göra och vi alla behövs!