Debatt: Vi måste reglera den svenska vapenimporten

Just nu pågår den största upprustningen av det svenska försvaret i modern tid. Detta  innebär bland annat att importen av krigsmateriel ökar vilket i sin tur innebär stora upphandlingar. Ett avtal med en annan stat kan innebära löften om leveranser som sträcker sig flera decennier framåt. 

När vi nu står inför denna upprustning kommer Sverige att köpa in system till försvaret från andra länder som vi därigenom blir direkt beroende av under lång tid. Här saknas stor transparens och politisk styrning kring hur avvägningarna i de upphandlingarna görs. Vad händer om exportören hamnar i väpnad konflikt? Går i auktoritär riktning? Ställer politiska krav på Sverige för att leverera reservdelar, eller helt upphör med utlovad leverans? 

Vad händer om exportören hamnar i väpnad konflikt? Går i auktoritär riktning?

Beroendeställningen som Sverige hamnar i efter ett avtal kan påverka vilka politiska beslut vi kan ta mot landet vi köper av. Detta såg vi tydligt att Turkiet lyckades med när de under processen för det svenska Nato-medlemskapet krävde att Sverige skulle återuppta export till landet för att Sveriges ansökan skulle godkännas.

En annan aspekt att ta hänsyn till för att säkra långsiktigheten i importen är risken för suboptimering. När en snabb upprustning ska ske finns en risk att Sverige köper system som är snabbt tillgängliga, men som undergräver vår materielförsörjning på sikt. 

Till skillnad från exporten av svenska vapen som är tydligt reglerat saknas helt öppen redovisning av svensk vapenimport. Det finns inte heller några regler för vilka vapenföretag som Sverige bör eller får köpa krigsmateriel från. 

Ett konkret exempel på konsekvenserna detta får är att Sverige bedömt Israel som ett land man inte kan exportera till – däremot i importerar vi krigsmateriel från Israel  , vilket leder till att vi stärker Israels militära muskler. Vi använder dubbla måttstockar. Sverige har exempelvis tecknat avtal med israeliska Elbit systems AB, ett avtal som tecknades den 25 oktober när kriget i Gaza pågick för fullt. I april meddelade Försvarets materielverk (FMV) diskret att man ska köpa in ett  israeliskt målsökningssystem från företaget Rafael för att installera i Jas Gripen. Nu har Försvarsmakten även prövat den israeliska patrullroboten Hero, något vi varit kritiska till. 

Miljöpartiet var med och drev igenom det så kallade demokratikriteriet för vapenexport, men vi har också varit tydliga med att lagen inte är tillräckligt strikt som den ser ut idag: vapen exporteras fortfarande till diktaturer och länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Sverige måste vara bättre än så.

För vapenimport saknas däremot regelverk och transparens.

Bristerna till trots så finns en lagstiftning och en process för uppföljning av vapenexport. För vapenimport saknas däremot regelverk och transparens om hur avvägningar görs. 

För Miljöpartiet är det tydligt att motsvarande kriterier som är uppställda för export rimligen beslutas politiskt även för import. De säkerhetspolitiska avvägningar som måste göras och de långsiktiga konsekvenser krigsmaterielimport kan få tas inte på tillräckligt stort allvar idag.

Miljöpartiet kräver att importen i högre grad kontrolleras och inte bara som ett praktiskt förfarande hos FMV baserat på prestanda och pris, utan genom en lag som motsvarar vapenexportlagstiftningen. Regeringen bör därför tillsätta en utredning för att se över hur en kontroll av import av krigsmateriel ska införas och integreras inom det nuvarande regelverket.