Debatt: Vi låter oss styras av fördomar

Ta exempelvis gruppen ”nyanlända”, det finns flertalet olika stödfunktioner, kurser, mötesplatser och så vidare för den här gruppen att vända sig till. Många verkar ideellt och har ambitionen att hjälpa till. Ofta handlar det om integration i det svenska samhället.

Men hur ska vi kunna utforma en bra hjälp med en så bred och odefinierad målgrupp?

I gruppen nyanlända hamnar ALLA som nyss kommit till Sverige. Där stannar också i många fall likheterna mellan individerna.

Det kan vara person A, en universitetsutbildad ingenjör med otaliga doktorsexamen, person B, en som inte gått en enda minut i skolan eller någonstans mittemellan.

Hur kan vi ens tänka tanken att dessa två individer skulle ha exakt samma behov?

Frågan är ytterst relevant idag, behöver vi ens placera dessa i gruppen ”nyanlända”?

Tänk om vi i stället skulle utgå ifrån att person A har kompetens inom elektrofysik, mekanik och pratar 4 olika språk, samtidigt som person B har arbetat som hantverkare hela livet och är grym på snickeri.

Insatserna för dessa två olika individer kommer såklart att se helt olika ut, så varför är det viktigt att dom ska reduceras till just ”nyanlända”.

Pratar man inte svenska, så behöver man lära sig det, oavsett om man nyss kommit eller bott här i flera år. Saknas det kunskap i hur man söker ett arbete, så behöver man få stöd i det, oavsett om man är född här eller nyss kommit hit.

Vi gör oftast detta för att det är enklast så och vi är skolade i att det finns en väldans massa fack att placera folk i. Vi måste ju kunna sortera och utgå ifrån något för att veta hur vi ska beté oss… eller?

Jag funderar oftare och oftare på om det verkligen är nödvändigt att kategorisera i så stor utsträckning som vi gör idag.

För frågan är också, hur kul är det att bli kategoriserad som ”flykting” idag. Det är ett epitet som nästan uteslutande används när vi pratar om olika problem. ”Flyktingkrisen” pratade vi om tidigare, som att det skulle vara flyktingarna som var krisen, individerna i gruppen stod för krisen…

Nej, krisen är att människor tar sig rätten att bomba städer, att förfölja andra människor eller att våra system inte klarar av att hantera situationen. Krisen är att vi dömer människor bara för att vi inte förstår dom, krisen är att vi skickar tillbaka människor till en osäker framtid.

Däremot är krisen INTE flyktingarna, de är alla individer fulla av potential som vi ännu inte fått förmånen att stifta bekantskap med.

Tänk om vi kunde börja titta förbi alla dessa etiketter, skulle det se annorlunda ut då?

Lite som avidentifierade ansökningshandlingar när man söker jobb.

Vi är så snabba att läsa in en massa saker just utifrån de kategoriseringar som placeras på människor.

”Det har man ju hört hur dom där är…”

Tänk om vi istället kunde se människor utifrån vad de är bra på, intresserade av och vilka likheter vi har. Istället fokuserar vi på att skilja oss åt.

Jag tror att vägen till ett tolerant, öppet och välfungerande samhälle startar med oss själva, vågar vi chansa på att personen vi möter vill oss väl?

Tänk om vi vågade prata med en person i slöja istället för att anta att hen är förtryckt. Tänk om vi besökte en moské, synagoga eller kyrka istället för att anta att det är något knasigt. Vi låter oss styras av våra fördomar allt för ofta, för det är enklare så.