Debatt: Vi kan bli en historisk generation

Reinfeldt reducerar flyktingar till kostnader och ställer medmänsklighet mot välfärd. Retoriken från regeringen är helt ny – och måste möta motstånd, skriver Grön ungdoms språkrör.

Jag har aldrig varit ett stort fan av Fredrik Reinfeldt, även om jag minns att mitt 14-åriga jag tyckte det var spännande med ”något nytt” då det valnatten 2006 stod klart att alliansen vunnit valet. Morgonen efter vaknade jag upp hos mina kusiner utanför Västerås och när de tidigt körde mig till tågstationen för att åka tillbaka till Stockholm kändes det på många sätt som att det var ett annat Sverige som höll på att vakna. Men ganska snart blev det tydligt att Fredrik Reinfeldt inte var min statsminister. Inte framför allt för att han är moderat medan jag är miljöpartist, utan för att han aldrig haft förmågan att representera hela landet.

Det har dock alltid funnits ett undantag: migrationspolitiken. Likt ingen annan regeringsföreträdare i Europa har han konsekvent vägrat ge med sig en tum trots att vi fått in ett rasistiskt parti i riksdagen. Runtom i Europa tycks det snarare vara en epidemi – varhelst rasismen tagit sig in i finrummen har även övriga partier anpassat sig efter deras hatfyllda politik.

Reinfeldt gjorde tvärtom – gång på gång öppnade han istället upp Sverige ännu mer, tillsammans med alliansen och Miljöpartiet. Jag minns hans svar när han i en läsarchatt hos Dagens Industri fick frågor om han skulle kunna tänka sig samarbete med Sverigedemokraterna: ”Nej.” Kort, enkelt och så förbannat tydligt. I stunder som den kan nog många som inte vanligtvis gillar Reinfeldt ändå känna stolthet. Men nu verkar något ha hänt.

Riksdagsvalet närmar sig. Alliansen är långt bakom de rödgröna, och Sverigedemokraterna ser tyvärr ut att göra ett rekordval. Små marginaler kommer förmodligen avgöra chanserna till en majoritetsregering. Då plötsligt börjar flyktingfrågan synas överallt.

Borg och Reinfeldt ”varnar” nu för att nya skatter behövs för att täcka kostnader för de många flyktingar som väntas komma de närmsta åren. Inga välfärdssatsningar kan plötsligt utlovas. Det här är en helt ny typ av retorik som vi ser. Flyktingar reduceras till kostnader och medmänsklighet ställs emot välfärd, och detta strax innan ett val där rasismen väntas vinna stort.

I princip alla tidigare erfarenheter visar att ju mer det pratas om en fråga desto mer kommer de som dominerar frågan gynnas av det. På samma sätt som att Miljöpartiet skulle gynnas kraftigt om det allmänna samtalsämnet skulle vara miljö så gynnas SD om vi pratar flyktingpolitik. Det vet Reinfeldt. Trots det verkar han fast besluten om att spela upp frågan som en av de viktigaste. Oavsett om det är för att spela upp ekonomiska trovärdighetsfrågan eller om det skulle kommit oavsett måste vi dra en gräns här och nu – men också se till att utspelet inte får de katastrofala konsekvenser det skulle kunna få.

Historiskt har många samhällsrörelser startat bland ungdomar. Våra föräldrar kan berätta om fredsrörelser, feministiska vågor eller kärnkraftsmotstånd. Allt för länge har ungdomar setts som Sverigedemokraternas främsta tillväxtpotential. Men vi kan välja en annan framtid.

Min generation har vuxit upp i en globaliserad värld där nationsgränserna känns mer som historiska reliker än något som borde stoppa en från att plugga, resa eller bli kär i någon från ett annat land. Många har föräldrar och släktingar födda i ett annat land, eller är det själva.

Vi kan bli den generation som i framtiden kommer kunna berätta för våra barn och barnbarn att vi var antirasismen och öppenhetens främsta fanbärare.

Med Reinfeldts kovändning behövs det tydligen mer än någonsin.