Debatt: Vi kämpar för sexarbetarnas mänskliga rättigheter

Det här är en replik på en debattartikel som publicerades i förra veckan. I den gavs företrädare för Rose Alliance epitet som var oriktiga, vilket vi på Dagens ETC beklagar.
Debattartikeln har nu avpublicerats eftersom den vid en senare granskning fanns brista i kvalitet och innehöll påståenden som inte kan styrkas.

Den senaste veckan har sexarbetare som organiserar sig på gräsrotsnivå attackerats både i sociala medier och i Dagens ETC på grund av Fuckförbundets medverkan med paneldiskussionen ”Sexarbetare talar – vilka lyssnar?” under Stockholm Pride.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Trots vårt uttalade syfte – att kämpa för sexarbetares rättigheter och erbjuda en gemenskap för sexarbetare, blir vi i medierna lögnaktigt anklagade för att vara hallickar och sexköpare som påstås vara för människohandel – anklagelser som syftar till att kriminalisera oss i ännu högre grad.
Tillsammans med att kalla oss privilegierade syftar det till att frånta oss vår agens och förflytta fokus.

När Kvinnolobbyns Clara Berglund argumenterar för att vi inte har plats i Priderörelsen osynliggör hon rörelsens historia; Priderörelsen startades bland annat av rasifierade sexarbetande transpersoner och uttalandet är typiskt för den ignoranta mainstreamfeminismen som drabbar oss i Sverige.

Polisen påstår sig vilja hjälpa sexarbetare, men i själva verket utsätter de oss för traumatiserande räder och arresterar kunderna, våra inkomstkällor.

De deporterar sexarbetare från EU som har rätt att arbeta i Sverige vid gränskontrollerna – deporterar även migranter som vägrar vittna i rätten. Vi trakasseras på hotell där personal får utbildning i att upptäcka ”prostitution och människohandel”, två begrepp som gång på gång sammanblandas till de berörda gruppernas nackdel.

Polisen har det senaste året gjort räder mot flera thaimassage-salonger eftersom det är olagligt för sexarbetare att jobba tillsammans för trygghetens skull.

När en av våra medlemmar för några månader sedan ville anmäla en våldtäkt fick den höra att det inte var möjligt då sexarbetare samtycker till att bli våldtagna, för ingen kan vilja samtycka till sex mot ersättning.

Om polis och inflytelserika feminister argumenterar så är det inte konstigt om även våra kunder kan tänkas tro samma sak, vilket är extremt farligt för oss.

Poliser som Simon Häggström fortsätter omyndigförklara oss, och när vi väl gör oss hörda blir vi blockerade på sociala medier eller tystade för att vi inte uppfyller bilden av Det perfekta offret.

Att polisen säger sig ”arbeta för att hjälpa sexarbetare” ser vi som ett hån – vad de gör är att utöva sin maktposition i det rasistiska patriarkala samhället som drabbar marginaliserade grupper hårdast.

Hjälpen som erbjuds sexarbetare kräver att vi tar på oss rollen som offer och slutar sexarbeta. Det saknar helt förankring i det kapitalistiska klassamhället vi lever i, där sexarbete kan vara den främsta vägen bort från fattigdom.

Att framställa alla migrerande sexarbetare som oförmögna offer är att håna alla de som söker sig en bättre framtid genom att ta sig till Sverige för att jobba, särskilt när myndighetspersoner själva berättar att rumänska sexarbetare kan tjäna 2,5 årslöner på en månad här.

Politiker ser det som något positivt att vi far illa, för då kanske vi äntligen slutar prostituera oss vilket även varit ett av lagens uttalade syften.

Lagen försvårar våra liv då allt vi rör vid kriminaliseras, vi vill därför att alla aspekter av vårt arbete avkriminaliseras – för våra mänskliga rättigheters skull, inte för kundernas skull.

I nuläget är det till exempel olagligt för oss att arbeta ihop för högre säkerhet, ta hjälp från tredje part så som chaufför eller vakt, det är olagligt för personer i vår närhet att leva på inkomsten från sexarbete, och hyresvärdar och hotellpersonal lutar sig mot kopplerilagen när de sparkar ut oss.

Värt att påpeka är att många människorättsorganisationer så som WHO, ILO, Human rights watch, Amnesty och Unaids erkänner sexarbete som arbete och anser att vårt arbete bör avkriminaliseras.

Den svenska debatten ger aldrig utrymme för de många nyanser som ryms inom vårt arbete, till exempel hur sexarbetare med psykisk ohälsa som inte skulle klara av ett normativt jobb ges möjligheter till ett drägligt liv genom att sälja sexuella tjänster.

Hur ensamstående föräldrar kan få mer tid med sina barn genom sexarbete, samtidigt som de riskerar att förlora vårdnaden om barnen ifall det skulle komma ut att de sexarbetar.

Om samhället verkligen skulle vilja hjälpa personer som vill sluta sälja sex måste vi erbjudas rimliga alternativ som ger oss långsiktig trygghet, men som det ser ut nu verkar samhället hellre lägga resurser på att sopa oss under mattan eftersom vi inte ges utrymme i den polerade samhällsfasaden.