Debatt: Vi jonglerar barnens öden i våra fumlande händer

Affärshemligheter. Det är vad Statistiska Centralbyrån hänvisar till när man vill legitimera beslutet att hemlighålla skolstatistik. Jag trodde först att det var ett dåligt skämt när jag läste det. Friskolornas affärshemligheter har ett högre värde än elevernas själar.

Nu har min dystopiska hypotes blivit bekräftad (men jag känner ingen tillfredsställelse): inte heller kommunala skolor kommer i fortsättningen offentligt redovisa statistik. Här hänvisar Skolverket istället till en ”rättvis behandling”. Vad man i praktiken erkänner är att våra statliga grundskolor också har genomgått en förvandling till vinstdrivande verksamheter.

Vi jonglerar med barnens öden i våra fumlande händer och vi satsar pengar på vem som kommer klara sig och vem som inte kommer göra det. Svensk dubbelmoral har nått nya oanade händer. När jag tänker efter följer allt ändå en redan etablerad intern logik. På min tidigare arbetsplats, en grundskola i Malmö, upptäckte jag att det var tabu att tala högt om saker som elevernas mående, vistelsemiljö, förekomsten av mobbning, återkommande självskadebeteende samt den organiserade brottslighetens inverkan på barnens livsstil.

Var det fråga om feghet? Förmodligen. Men framför allt handlade det om vikten att bevara skolans positiva varumärke. Varumärket är allt. Sanningen är i sammanhanget obetydlig. Verksamheten bygger på skolpengen. Skolpengen riskeras om föräldrarna får reda på sanningen om skolmiljön. Jag minns en elev som till slut kunde lämna skolan efter att i ett års tid velat komma bort. Jag fick flera gånger hindra elevens pappa ifrån att konfrontera mobbarna i skolkorridoren. Tänk på det: han såg ingen annan utväg än att personligen skrämma mobbarna till tystnad. Jag råkade höra när rektorn hade ett telefonsamtal med denne vårdnadshavare. Han hade mage att säga: ”Då hoppas jag att ni pratar gott om vår skola i fortsättningen!”

När jag rapporterade om mellanstadieelever på väg att dras in i gängkriminalitet fick jag reda på att min tjänst skulle upphöra. Jag förstod inte: mitt arbete gick ut på att förebygga elevernas sociala vistelsemiljö. Jag ser personligen gängkriminalitet som ett potentiellt hinder för en lyckad skolgång. Men vi får inte prata om de här sakerna. Vad blir konsekvensen? Kollegor skräms till fortsatt tystnad. Vem får ta smällen? Som alltid: eleverna. Det viktigaste är ju att skolan går med vinst och att personalen får behålla möjligheten att förhandla sig till bättre löner.

Badhytten på Falsterbonäset har ett högre värde än barnets själ. Och då tänker jag specifikt på barnet som växer upp i ett socioekonomiskt utsatt område. Malmö stads officiella paroll lyder: ”Varje elevs bästa skola”. Jag önskar att vi menade allvar med de orden.

Låter jag bitter eller en smula pessimistisk? Är det verkligen så konstigt?