Opinion
Debatt: Vi har inte råd att bara satsa på strängare straff
Dagens ETC
Vi har inte råd att vara så här snåla och individfixerade när det gäller att bekämpa kriminalitet och psykisk ohälsa. Skärpta straff och fler poliser är något som sätts in först när brottet är begått och är dyra lösningar. Vi måste satsa på att få bort det som skapar kriminaliteten, som fattigdom, bostadsbrist och övergrepp. Det skriver AnnMarie JohanssonSahlin, Fanny Marell och Ingrid Össterberg, alla aktiva socionomer.Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Idag finns stora problem med unga män som tidigt introduceras till kriminella miljöer och gäng, och som från tidig ålder begår brott. Samhället skakas av skjutningar och sprängningar och många unga människor har dödats och skadats. Situationen är allvarlig och behöver åtgärdas.
Debatten och lösningarna har lett till skärpta straff, minskade ungdomsrabatter och fler poliser. Är detta verkligen lösningar?
Brottet är redan gjort. Ungdomen är redan inne i allvarlig kriminalitet. Nej säger forskningen, strängare straff leder inte till minskad kriminalitet.
Vad säger forskningen om vad som får dessa unga män in på denna bana? Här lyfts svåra familjeförhållanden, att växa upp i ett socialt utsatt område och segregation fram. Det handlar om ungdomar som växer upp i ett starkt utanförskap redan från början och som saknar hopp om en framtid.
Den psykiska ohälsan ökar i samhället. Sjukskrivningar för psykisk ohälsa toppar sedan 2014 försäkringskassans statistik. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) ökar.
Samhällsdebatten handlar om individuella lösningar genom att öka tillgängligheten till BUP, minska köerna, utbilda mer psykologer/socionomer, och om att satsa på biologisk forskning om hjärnan och om möjliga nya läkemedel mot depression.
Om vi lämnar individuella och biologiska idéer som orsaker till psykisk ohälsa och tittar på vilka faktorer forskning visar skapar ohälsa vad vet vi då?
ACE-studien (Adverse Childhood Experiences) är en stor och erkänd studie. ACE-studien visar att det är att som barn ha varit utsatt för ogynnsamma livsomständigheter som till exempel fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist men också skilsmässor, övergrepp, våld och krig som skapar risk för psykisk hälsa. Ju fler av dessa utmaningar som ett barn möter under sin uppväxt desto större risk att barnet med åren utvecklar ohälsa, inte bara psykisk ohälsa utan även sjukdom och tidig död.
Vi har i en tidigare artikel (Dagens ETC 181005) skrivit att socialpolitik och socialt arbete har en central roll i ett demokratiskt välfärdssamhälle. Avsikten med socialpolitik är att skapa ett skyddsnät som gör att människor inte skall fara illa. Människor lever med olika förutsättningar i vårt samhälle och vi har hittills varit överens om att ingen skall behöva leva på gatan, och att barn inte ska behöva leva under alltför svåra villkor när det gäller ekonomi, våld och missbruk. Värdegrunden för hur arbetet ska bedrivas är tydlig i lagstiftningen - hjälpen ska vara utformad så att den är stärkande för den som behöver hjälp.
Att hjälpa de människor som lever i marginalen gynnar hela samhällsbygget då samhället blir mer tryggt och stabilt för alla.
Att lösa dagens bekymmer på individnivå och i efterhand, när brottet har skett och ohälsan är etablerad, är en otillräcklig och kostsam väg att gå. Både kriminalitet och psykisk ohälsa har rötter i samma bekymmer, det vill säga fattigdom, segregation, bostadsbrist, bristfällig skolgång och att som barn växa upp med våld, mobbing och andra påfrestningar. Var finns idag de socialpolitiska ambitionerna, praktiken och strukturerna för att åstadkomma det som alla vet är en förutsättning för att motverka den kriminalitet och psykiska ohälsa som idag debatteras i de olika medierna?
Vill vi se till att människor har bostäder, inte lever segregerat, har ekonomiska förutsättningar och får bra utbildning? Hur kommer det sig att de ekonomiska klyftorna ökar? Hur kommer det sig att man benämner problem som kris inom myndigheterna när det egentligen är en avsaknad av socialpolitik som minskar kriminalitet och sviktande hälsa? Varför anses vi inte längre ha ”råd” med trygghet, omsorg och hjälp? Hur hänger detta ihop med de senaste årens skattesänkningar och synen på att ”det offentliga” ska vara en så liten del av samhället som möjligt.
Har vi råd att vara såhär snåla och individfixerade?
/////////
AnnMarie Johansson Sahlin, Socionom, leg psykoterapeut
Fanny Marell, Socionom, leg psykoterapeut, Handledare och lärare i psykoterapi
Ingrid Österberg, Socionom, VD/företagare inom social sektor
