Debatt: Vi har alla ärvt ett ansvar

I min norska släkt, Berdahl, fanns flera som engagerade sig i motståndsrörelsen mot nazisterna under andra världskriget.

Denna berättelse börjar med min mormors morfars Petter Berdahl. Han föddes 1898 i Åfjord och tillsammans med min mormors mormor Marie skaffade de en stor familj. Mellan barnens födslar flyttade de till Stjørdal där Petter började jobba som hamnarbetare. Marie dog 1938 när min mormors mor Helene bara var sex år, innan kriget bröt ut.

Den 9 april 1940 inleddes Nazitysklands ockupation av Norge. Hegra fästning i Stjørdal kom att bli en av de platser där norska soldater höll ut som längst mot det nazityska angreppet. 

Det gav också glöd till motstånd. I Stjørdal arbetade flera grupper mot nazismen. En grupp arbetade med att säkerställa att efterlysta motståndsmän, politiska motståndare och judar kunde fly till Sverige. Den 1 april 1942 stod en grupp bakom sprängning av ett tyskt bombplan på flygplatsen i hamnen.

Tack vare Norges digitala fångregister från andra världskriget går det att följa vad som hände mina släktingar sedan.

Petters son Harald arresterades 1942 av den norska polisen, som vid detta lag arbetade åt nazisterna. I dokumenten som finns att hitta är grunden för hans arrestering “Kommunistische Propaganda”, alltså kommunistisk propaganda. Det är svårt att idag veta vilken ideologi det rör sig om då nazisterna ofta klassade mycket politik som ifrågasatte nazismen som just kommunism. 

Harald satt i Falstad fångläger som var direkt underordnat den tyska säkerhetspolisen i Trondheim. Flera fångar avrättades och begravdes söder om fängelset. All sin fängelsetid satt Harald i Norge, men all dokumentation är på en blandning av norska och tyska.

Harald släpptes fri och enligt släktens berättelser reste han med bröder från bygden för att arbeta för motståndsrörelsen på annan plats.

Norsk polis besökte Petter i sitt hem den 18 mars 1943. De ville ha tag i hans söner. När ingen av dem utlämnades arresterades Petter. Han anmäldes för tjuveri, häleri och sabotage. 

Petter skulle inte släppas fri av nazisterna.

Med månaders mellanrum skeppades han vidare mellan fängelser söderut. Vid något tillfälle försökte han fly. Sedan förflyttades han mellan olika platser i Tyskland där detaljer i register är svårare. Kanske beror det på att mycket förstördes av nazisterna i slutet av kriget när de skulle röja bevis.

Enligt Petters egen berättelse satt han under en period på koncentrationslägret Sachsenhausen. Där hölls judar, romer, ”asociala”, homosexuella, socialdemokrater, kommunister, fackföreningsfolk och andra nationella och internationella politiska fångar. Nazisterna tog livet av människor genom svält, epidemier, medicinska experiment, tortyr, avrättning och gas.

Enligt register var Petter mot slutet av kriget i nazistisk fångenskap i Magdeburg. Där i området fanns koncentrationslägret Buchenwald och många personer transporterades också vidare till koncentrationslägret Bergen-Belsen.

Den 18 april 1945 kom amerikanska trupper och befriade Magdeburg. Då var Petter bara skinn och ben med svåra smärtor, så han lades in på lasarettet. Till sommaren kunde han skickas hem till Norge.

Harald blev bara 40 år och Petter fick begrava sin son. Petter dog och begravdes hemma i Åfjord långt innan jag föddes. Mormors mor Helene var bara åtta år när kriget bröt ut och jag var bara fyra år när hon gick bort i cancer. Jag hann inte prata med någon av mina släktingar som levde under kriget om det som hänt, men deras minnen har levt kvar. Jag växte upp med detaljerade berättelser om hur nazisterna torterat mina släktingar. Traumat gick i arv. Sorgen gick i arv. Ilskan gick i arv.

Vi har alla ärvt ett ansvar från Förintelsens överlevare och offer. 

Vi måste fortsätta berätta deras berättelser.