Debatt: "Vi behöver minnas – vi behöver sluta spela ut människor mot varandra"

Min farmor föddes år 1920 i Närke. Hon kom att växa upp i en tid då sångboken som spreds i skolor och hem innehöll krigsuppmaningar, ”Sveriges ungdom nu till strids är mogen”, och när fascismen klädde sig i salongsfähig kostym, var accepterad och passade in. I äkta saltsjöbadsanda innehöll sångboken även socialistiska texter, och även några psalmer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Farmor arbetade som hembiträde åt en adelstant i Stockholm, men hon läste sedan till sjuksköterska, och när kriget kom arbetade hon bland annat på ett hem för tbc-drabbade finska flyktingbarn. Sjukhemmet låg på Långholmen med utsikt över fängelsemurarna. Även om hon mest berättade ljusa anekdoter från den tiden; hur flyktingbarnen smög uppe om nätterna och hur de sprang och lade sig när hon kom, eller hur de yngsta barnen satt på pottor utanför sjukhemmet och åkte kana på dem ner för backen till vakterna på fängelsemurarna en bit borts stora förtjusning, så minns jag också hur hon berättade om svåra saker. Om den lilla pojken som hade råkat sätta sig på en het motor på båten över från Finland och bränt sönder sig totalt. Om sorg och vanmakt.

Mot slutet av kriget hade hon gift sig med farfar och flyttat till Skåne. Hon hängde tvätt till ljudet av engelska bombplan på väg mot tysk mark över Öresund. Jag minns hennes blick som gled bort i tankar där vi satt i hennes oklanderligt städade kök. ”Då var det krig”, konstaterade farmor och drack en liten kaffeskvätt ur den blåprickiga Stig Lindberg-koppen.

Och alla vi som har varit barn eller barnbarn till dessa svenskar har hört historierna. Vi har suttit i hundratusentals kök och vardagsrum och lyssnat. Vi har frågat. De gamla har svarat. Sen har vi satt deras berättelser på minnets undantag och glömt bort dem. Vi har på något vis tappat bort kopplingen mellan de här historierna och oss själva.

Efter kriget följde den stora guldåldern för Sverige. Vi var ett av de få länderna i Europa som stod kvar med intakt infrastruktur och industri i en världsdel som malts ner i blod och aska. Med städer som behövde byggas upp, båtar som måste forsla varor. Allt som måste fungera igen. Sveriges fabriker och skeppsvarv blåste på för fullt. Vi hade hållit oss passiva i kriget. Vår skam och vår välsignelse.

Ända till oljekrisen på 70-talet var sverige och det växande folkhemmet en enda falurödskimrande framgångssaga. En tid som idealiserats till oigenkännlighet, framför allt av våra kära 40-talister. Generationen som verkligen kunde skatta sig lyckliga över den svenska neutralitetspolitiken och använda slutet av 50-talet till att bli de första ungdomarna.

I Sverige bygger vi skepp och bilar! Vi bryter järnmalm och fäller timmer. Vi bygger en miljon nya moderna lägenheter med en helt ny standard. Snart har alla glömt dasset på gården. Moderniteten blir så självklar att det verkar som om den alltid har funnits där. Själva förutsättningen för Sveriges starka ekonomi glöms bort, för visst var det vi som med egen hand skapade allt detta?

Sommarstugesverige med kaffe i bersån är en så stark bild i oss att vi ser den som en självklarhet och en förbannad rättighet. Svenskens födslorätt är en villa i ett tryggt samhälle vid en inkomstbringande blågul fabrik och en bättre begagnad Volvo eller Saab på garageuppfarten. Eller i värsta fall en Opel.

När verkligheten inte överensstämmer med den förväntade upplevelsen händer något otäckt. Istället för att analysera drömbildens rimlighet utifrån de givna förutsättningarna, det vill säga att sveriges industritid lider mot sitt slut, så blir många förbannade och letar efter en syndabock.

Min pappa skaffade sitt första jobb på en fabrik någon gång på 70-talet genom att köra upp till grinden, veva ner rutan, och ropa en fråga till förmannen om det fanns något jobb där. ”Du kan börja på måndag”, blev svaret. Vem bär då skulden till att det inte är så idag?

Svaret måste givetvis bli att ingen bär skulden, eller att vi alla gör det. Svaret är att om man bygger sin bild av hur ett land ska fungera på att resten av Europa ligger i ruiner och att Svensk industri kan trycka gasen i botten, ja då lär man få en otrevlig överraskning när övriga Europa har kommit ikapp. Om man dessutom bygger sin nationella identitet på den förutsättningen, ja då lär man råka ut för en rejäl identitetskris.

Sanningen är givetvis att svensk industri aldrig var bäst i hela Europa, men det var i stort sett den enda fullt fungerande industrin i hela Europa. Sverige var en stark ekonomisk kraft långt efter att övriga Europa kommit ifatt också, men någon dag måste sagan ta slut. Sanningen kommer alltid ikapp oss, och om vi blir kränkta över att vår drömbild inte stämde så har vi inte koll på vad som skapade drömbilden; ett Europa i ruiner.

Vi glömde. Vi fick höra om kriget, men vi glömde hur vår egen drömbild av svenskt välstånd är en produkt av det och av neutralitetspolitiken. Vi kommer ihåg de finska flyktingbarnen och de vita bussarna, men vi minns inte vad som gjorde att vi kunde ta emot dem. Ett Sverige som höll sig utanför kriget.

Nu vill alltså många ha det som förr. Människor som bytt brandfackla mot blåsippa vill återgå till ett Sverige som de tänker att det såg ut i barndomen. Glömskan och oviljan att se för oss till den felaktiga slutsatsen att det är allt man upplever som dåliga förändringar sedan barndomens gräsfläckar och saftkalas som bär skulden för att sommarstugesverige håller på att försvinna. Invandringen framställs som ett hot som för med sig främmande kultur in i den helsvenska samhällsorganismen. Samhället är dock aldrig en statisk enhet. Det är i ständig förändring. Vi har bara levt i drömmen om den perfekta familjebilen framför mexitegelkåken för länge. Vi har inte fattat att det alltid var en dröm och att blåsippesverige inte fanns.

Blåsippepartiets propaganda utmålar utsatta människor som ett hot mot det Sverige som, om det någonsin hade verklighetsförankring, redan har gått under i ekonomiska förändringar. De fortsätter att måla upp drömbilden men slipper bära besvikelsen när drömmen inte överensstämmer med verkligheten. Skulden får istället bekvämt invandrarna ta.

Det är dags att vi börjar minnas nu. Det är dags att börja analysera vår samtid i ljuset av det som varit och börja förstå att normen för helsvenskt villaliv är både falsk och svåruppnådd. Vår idé om hur vi vill att livet ska se ut bygger på förutsättningar som slutade gälla för decennier sedan, men de som får skulden är de nyanlända. Främlingarna.

Vi behöver minnas. Vi behöver sluta spela ut människor mot varandra. Vi behöver se fascisterna i sina nya kostymer för vad de är och även minnas hur de försökt att ta över förut.

Om vi fortsätter att tro på deras dröm så kommer vi att fortsätta bli besvikna, men det är aldrig de som kommer att få skulden.

Det är därför vi behöver minnas.