Debatt: Vi går mot en tid av mer motstånd

Stora regeringsfientliga demonstrationer i Ungern, storstrejk i Indien, de gula västarna i Frankrike, textilarbetarstrejk i Bangladesh – går vi mot en tid av mer motstånd och uppror? Ja, faktum är att det är precis vad vi gör. Under de senaste två åren har antalet strejker ökat i bland annat Argentina, Kina, Australien, Etiopien, Sydafrika, Finland, Nya Zeeland och Tyskland. I till exempel Argentina har Autonomous Observatory of Social Law in Buenos Aires (CTA) studerat antalet protester, demonstrationer och strejker under de senaste åren. Mellan juni 2017 och juni 2018 förekom det 462 registrerade strejker och andra arbetsmarknadskonflikter i Argentina. Det är en 29-procentig ökning jämfört med året innan.

Förutom i de länder där det skett en dokumenterad ökning av strejkaktiviteterna har det i många länder världen över genomförts omfattande strejker under just 2018. Den 21 maj 2018 gick hundratusentals av Brasiliens nära två miljoner lastbilsförare ut i strejk. Den elva dagar långa strejken riktade sig mot landets allt högre dieselpriser. Den 28 november genomfördes en 24-timmars generalstrejk i Grekland. Den 21 november gick omkring 160 000 arbetare i Sydkorea ut i strejk. De flesta var metallarbetare, men där fanns också offentliganställda. Torsdagen den 22 november 2018 gick 650 000 offentliganställda i Tunisien ut i strejk för högre löner och emot fler nedskärningar.

Omfattande demonstrationer har inte bara förekommit i Ungern och Frankrike.  Financial Times rapporterar om proteströrelser även i Rumänien, Slovakien, Litauen, Tjeckien och Polen. I augusti 2018 genomfördes till exempel protester i Rumänien. Omkring 50 000 människor demonstrerade mot korruptionen i landet. Sommaren 2017 protesterade tiotusentals polacker mot planerade lagar som skulle innebära hot mot de fria domstolarna och större kontroll av domstolarna från regeringen sida.

Låga löner eller till och med lönesänkningar är två viktiga orsaker till strejkerna. Men påfallande ofta ligger också politiska motiv bakom. Arbetarna strejkar mot nedskärningar, skattehöjningar, försämrad lagstiftning eller andra försämringar för vanliga människor. Protesterna riktar sig mot makthavarnas nyliberala politik, oavsett om det är en höger, liberal eller vänsterpopulistisk regering som sitter vid makten. De regeringsfientliga demonstrationerna i framför allt östra och centrala Europa gäller också försämrade ekonomiska villkor för vanliga människor. Men de gäller också hoten mot demokratin och det öppna samhället.

Klyftorna i världen ökar. Världens 2 000 dollarmiljardärer tjänade i fjol 23 miljarder kronor om dagen. Samtidigt såg de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattiga hälft sina tillgångar minska med totalt fyra miljarder kronor om dagen. Allt enligt hjälporganisationen Oxfams årliga ojämlikhetsrapport. De stor multinationella företagens vinstjakt leder till en strävan att pressa ner de kostnader som går att pressa ner, och i huvudsak är detta lönekostnaderna. Detta drabbar framför allt arbetare i tredje världen (inklusive Kina). Den huvudsakliga industriproduktionen drivs idag i tredje världen. 84 procent av världens industriarbete finns i tredje världen.     

De stora befolkningsgrupper i världen som får det allt sämre verkar ha övergett filosofin att tiga och lida. Istället går man nu till motoffensiv. Genom att utnyttja sin mängd, i till exempel jättestrejker och stora demonstrationer, kan man göra sin röst hörd på ett påtagligt sätt. Det här är ingenting nytt i historien. Arbetare och andra undertryckta grupper har under vissa perioder genom massaktioner lagt tyngd bakom sina krav. I många fall har man också lyckats nå framgångar. I tredje världens frigörelsekamp under 1950- och 60-talen var massaktionerna viktiga instrument. Under arbetarrörelsens framväxt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var också strejker och massdemonstrationer viktiga vapen.