Debatt: Vi förlorar våra barn till det vidriga gängvåldet

Det är något som hänt sedan morden i Örebro och Fruängen, det syns i sociala medier, det hörs i samtalen mellan föräldrar. Den kollektiva sorgen över att våra barn mördas i ett meningslöst våld, i skolan, på fotbollsplaner, på väg hem från gymmet. Det har passerat ännu en gräns, fast vi inte trodde att det fanns fler gränser att passera, barn som inte har något med kriminalitet att göra skjuts medvetet ihjäl i gängkriget.   

 
I vissa sammanhang har kriminaliteten blivit en naturlig del av vardagen, och för många unga upplevs gängen som den enda gemenskapen som erbjuder skydd och en känsla av mening. Men mitt i allt detta finns barn som inte har något att göra med kriminaliteten men som ändå drabbas hårt, som hamnar mitt i skottlinjen bara för att de är på fel plats vid fel tillfälle. Barn som inte valt miljön de växer upp i, men tvingas leva med den ständiga rädslan att förlora vänner och familjemedlemmar. 

Det är ingen slump att barn hamnar i kriminalitet. Det är en direkt följd av ett samhälle som har låtit klyftorna växa, skurit ner på resurser och misslyckats med att ge alla barn samma möjligheter. Nu hörs röster i den politiska debatten som säger att vi måste fokusera på samhällsskydd och repressiva åtgärder, för vi har prövat allt annat. 

Men vi som arbetar nära barn och unga vet att det stöd och de insatser som barn och deras familjer behöver från skola, socialtjänst och Bup ofta inte sätts in av ekonomiska skäl. Våldet skapar en stor samhällsoro och när vi blir rädda vill vi ha snabba lösningar. 

Visst behövs det åtgärder för att skydda samhället men om vi fängslar en 15-åring utan att förändra den miljö hen växte upp i, kommer nästa generation att fylla platsen.  


Det finns inga enkla svar på hur man motverkar att barn med normbrytande beteende begår brott, men vi vet en del om hur insatserna bör se ut. Utvärderingar och forskningsresultat pekar på vikten av att insatserna utformas och anpassas efter varje individs unika behov, samt att föräldrar involveras i behandlingen, för att förändra familjens dynamik och stödja barnet mer långsiktigt. 

De mest framgångsrika insatserna är de som baseras på kognitiv beteendeterapi (KBT) och social inlärningsteori. Dessa metoder syftar till att förändra barnets beteende genom att identifiera och utmana negativa tankar och ersätta dem med mer konstruktiva alternativ. 

Vi måste säkerställa att insatserna från skolan, socialtjänsten, fritidsgårdar och andra aktörer är sammanhängande och att alla som är involverade i barnets liv arbetar mot samma mål. 

De ska få längta efter varma sommarnätter och kärlek.

Vi måste våga ta långsiktiga politiska beslut för att skapa en varaktig förändring. Där vi inte enbart använder standardanpassade lösningar såsom repressiva insatser ofta är, utan där vi individanpassar stöd till barn och familjer som befinner sig i riskzon för kriminalitet samt sätter in tidiga preventiva insatser.  

Inga barn ska behöva dö i det meningslösa våldet som sprider sig i vårt samhälle. De ska få fixa håret på morgonen, kolla att jeansen hänger precis lagom långt ner innan de går till skolan. De ska få längta efter varma sommarnätter och kärlek. Det kan inte vara för mycket begärt.