Debatt: Vi får ta det i egna händer

En vecka som den här är det svårt att skriva om något annat än flyktingkatastrofen. Det är det ord som äntligen nått löpsedlarna runtom i Europa, trots att katastrofen varit ett faktum i flera veckor, månader, år. Läget upptar det mesta av debatten och vår tankeverksamhet. Plötsligt pratar inte längre alla om rasisterna, utan istället om de människor som drabbas av rasism, krig, förtryck.

Vi pratar om treårige Alan vars livlösa kropp sköljdes upp på en medelhavsstrand, om de 71 vuxna och barn som hittades kvävda i en övergiven lastbil i Österrike, och om alla de andra som går liknande öde tillmötes när de tvingas fly, utan några lagliga vägar att fly på.

När det blir så här verkligt, så här mänskligt, finns det ingen hederlig människa som inte blir upprörd. Därför ser vi nu allmänheten komma samman i insamlingar, upprop och lokala initiativ. Dessutom stiger alla möjliga offentliga personer fram – kändisar, politiker, affärsmän, chefredaktörer – för att visa sina sympatier. Nästan varenda stor tidning startar en kampanj och samlar människor i upprop, men för vad?

När världen brinner och människor dör i Medelhavet, vad är det för fråga som kan samla hundratals kändisar, från Pia Sundhage till Carl Bildt, i samma upprop? När kommunister och gammelmoderater enas måste vi väl vara nära en lösning?

DN-uppropet ifråga är en kampanj för vad de kallar “människors lika värde”. Som om flyktingkrisen i Europas omgivning vore en värderingsfråga. Visst är det bra att vi kan vara överens om något så grundläggande som det okränkbara människovärdet, men man behöver inte vara överdrivet cynisk för att känna att sådana upprop inte betyder ett skvatt.

Tvärtom är det ett tecken på hur media kan vara så hopplöst efter. I flera år har människor dött på Medelhavet, men det har varit för lågintensivt för att ha nyhetsvärde. När det väl blir ett ämne värt att ta i ställs inga kritiska frågor till makthavare om hur det ska lösas. Istället skramlar man ihop ett gäng artister, idrottare och (oproportionerligt många) borgerliga ex-ministrar i ett uddlöst upprop.

De där kritiska frågorna hade behövts, för tyvärr ser det lika ljummet ut i politiken. När Stefan Löfven talade på Medborgarplatsen buades det i publiken. Några skrek ”hycklare”, med viss rätt. All politik som statsministern kunnat presentera under veckan har handlat om påtryckningar i EU – inga egna initiativ.

Regeringen kräver att EU reformerar Dublin-förordningen, den överenskommelse som innebär att flyktingar skickas tillbaka till det EU-land de först anlände till – nästan alltid de hårt ansträngda Medelhavsländerna. Men medan Tyskland valt att sluta tillämpa Dublin verkar inga sådana planer finnas i Sverige.

Faktum är att det inte finns några lagliga vägar hit. Flera partier har drivit på för att svenska bestickningar i utlandet ska kunna utfärda asylvisum, men S och M håller emot. Det är därför som människor tvingas ge sig ut på Medelhavets osäkra vågor.

Medan regeringen snackar är det istället vanliga medborgare som står för verkstaden. När en stor mängd syrier på flykt i veckan har anlänt till Malmö är det de utomparlamentariska grupperna på vänsterkanten som ordnat med mottagandet. Aktivister från Vänsterpartiets danska systerparti Enhetslistan förde flyktingar över sundet i segelbåt när Danmark i veckan försvårade genomfart genom landet. Än en gång är Malmö hoppets hamn, men inte tack vare några politiska beslut.

Egentligen bekräftar det bara något vi redan visste. När det inte går att lita på regeringen och den borgerliga pressen får folket som vanligt ta saken i egna händer.