Debatt: Vi brottsoffer ska inte behöva vara så ensamma

När jag var barn utsattes jag för sexuella övergrepp. En av mina förövare kallade sig för “Nisse”. Han brukade möta upp mig utanför skolan, och en dag när jag satte mig i hans Volvo berättade han att det skulle hända något nytt idag. Vi skulle träffa en annan man. Han hette Magnus och hade en lägenhet som han skulle låna ut till oss.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick ont i magen, men i en låst bil på Värmdöleden fanns ingen väg ut.

Några år senare dömdes både “Nisse” och Magnus till fängelse för brotten de begick mot mig i Magnus lägenhet. De dömdes också till att betala skadestånd, men Magnus betalade inte. Han är långt ifrån den enda gärningsman som låter bli att betala sitt skadestånd. 

Vad händer då? Det är inte så lätt att veta. Ändå är det brottsoffer själva som förväntas ta reda på det.

Som nyss fyllda 18 behövde jag göra en hel del Google-sökningar för att förstå mig på systemet. Jag hittade till Brottsofferfonden. Där kan den som har utsatts för brott ansöka om brottsofferersättning från staten. Men för att få ersättning behöver man först “uttömma alla andra möjligheter”. Googlandet fortsatte och jag skickade in en begäran till Kronofogden, som efter en lång utredning kom fram till att Magnus inte hade några pengar. De rekommenderade mig att kontakta mitt försäkringsbolag, som kom fram till att jag inte kunde få pengar av dem heller.

Brottsoffer förväntas fortfarande driva hela processen själva, utan juridiskt stöd och med en timer på tre år i nacken.

Möjligheten att få brottsskadeersättning från Brottsofferfonden preskriberas tre år efter dom. Brottsutsatta barn har fram till sin 21-årsdag på sig att skicka in en ansökan. Jag hann skicka in en ansökan två månader före min 21-årsdag. Om jag inte hade förstått mig på systemet, om jag hade mått för dåligt för att driva processen eller om Kronofogden eller försäkringsbolaget hade tagit ytterligare två månader på sig att handlägga ärendet, då hade jag inte fått ett öre.

Förra veckan tog justitieminister Gunnar Strömmer (M) emot en statlig utredning som föreslår vissa förändringar i det här systemet. Men trots höga ambitioner innebär utredningens förslag inga större förbättringar. Det som föreslås är att brottsoffer inte längre ska behöva gå till Kronofogden innan de kan ansöka om ersättning från brottsofferfonden. Men brottsoffer förväntas fortfarande driva hela processen själva, utan juridiskt stöd och med en timer på tre år i nacken.

Systemet behöver inte se ut såhär. I Island ingår det i målsägandebiträdets uppdrag att ansöka om brottsskadeersättning. Där finns inte heller några krav på att brottsoffret först ska ha ansökt om ersättning från försäkringsbolag eller andra källor.

Det gör att brottsoffer faktiskt får den ersättning de har rätt till. Men det är förstås dyrare för staten. Kanske är det därför regeringen håller fast vid en konstruktion där varenda brottsoffer förväntas ha 90 högskolepoäng i förvaltningsrätt.

På Rosenbads pressträffar predikar regeringen om stärkta rättigheter för brottsoffer. Men ute i verkligheten känns det som att vi är lika ensamma som i den där Volvon på Värmdöleden.