Debatt: Vi bestämmer vad som är realistiskt

Realism. Ordet används flitigt i den politiska debatten. Det är inte realistiskt med fri kollektivtrafik, det är inte realistiskt med förkortad arbetsdag, eller ens att upprätthålla mänskliga rättigheter. Underbetalda sjuksköterskor får fortsätta vänta på sina lönehöjningar, för att även jämställdhet tydligen faller inom det orealistiska.

Det är inget nytt fenomen. Blickar vi bakåt finner vi att historien är full av orealistiska reformförslag. I strid mot verkligheten har det lagts förslag om till exempel åtta timmars arbetsdag, om fri välfärd åt alla och betald semester. Hade vi lyssnat på de som kallade sig realister, så hade vi i dag varit kvar på 1800--talet.

Vad som kallas realistiskt handlar egentligen inte om vad som är genomförbart, utan i grunden handlar det om synen på vem samhället tillhör. Samtidigt som satsningar på välfärden ses som omöjliga så är tydligen otaliga miljarder i skattesänkningar något fullt rimligt. Det rör sig inte om vad som kan göras, utan vad som prioriteras.

Sanningen är den att samhället är vårt att förändra som vi vill. Det har inte plötsligt blivit omöjligt att bygga ut välfärden. -Vi har gjort det förut och vi kan göra det igen. Om vi vill så kan vi låta tandvården falla under sjukförsäkringen så som det borde ha gjorts för längesedan. Om vi vill så kan vi höja löner i kvinnodominerade yrken, i synnerhet eftersom de ofta är i offentlig sektor. Vi har ett påbörjat välfärdsbygge, men det är inte klart. Det är ett byggnadsprojekt som ska fortsätta, inte bara förvaltas.

Men vi möts av en politisk uppgivenhet. Reformer som har ett brett stöd förkastas för att någon berättat för oss att de är orealistiska, som om någon annan bestämmer vad vi kan göra med vårt samhälle. Progressiva förslag röstas ner även av dem som själva borde föreslå dem. De som pratar varmast om att underlätta för arbetande människor röstar ändå nej till att ens utreda sex- timmars arbetsdag, och blir då själva de som gör det omöjligt. När den synen på vad som är realistiskt anammas av de som ska driva på ett fortsatt byggande så uppstår stagnation och uppgivenhet. Det skapar ett samhälle där människor känner att de inte är delaktiga, där de ger upp och låter sin omvärld formas av några andra.

Men vi kan skriva historia här och nu. Det är vi som avgör vad som är möjligt. Det är vi som formar samhället och vi gör det varje dag. Vi kan bygga det som framtiden tycker är självklart, och vi gör det tillsammans!