Debatt: Vi behöver sjukdomsinsikt!

Om vi ska kunna hitta de hållbara lösningarna för framtiden måste vi sluta missbruka våra gemensamma naturresurser, skriver Siri Maassen.

Definitionen av ett missbruk är att man upprepade gånger ställer till det för sig på grund av ett beteende. Till exempel genom att utsätta sig själv för fara.

I takt med att man ökar intaget tål man mer och mer. Hela tiden behöver man större doser eller lägger ner mer tid för att uppnå effekt eller känna tillfredsställelse.

Vidare definieras missbruk som att bruket påverkar individen och dess omgivning negativt (statens Folkhälsoinstitut).

Enligt WHO behöver tre av följande kännetecken uppvisas under ett år:

 • starkt sug eller tvång att konsumera

• svårigheter att kontrollera konsumtionen

• toleransökning

• abstinenssymptom

• minskat intresse för annat på grund av konsumtionen

• en fortsatt konsumtion trots fysiska eller psykiska skador

Jag vill mena att alla välbeställda i världen är missbrukare. Missbrukare av allas våra gemensamma naturresurser. För vi ställer till det för oss upprepade gånger. Och genom vårt beteende utsätter vi oss själva och vår omgivning för fara. Vi ökar även intaget och ”tål” mer och mer. Samtidigt lägger vi ner mer och mer tid för att uppnå effekt och tillfredsställelse.

Och Ja! Beteendet påverkar individen och dess omgivning negativt. Jag menar dessutom att alla WHO:s kännetecken på missbruk stämmer in på vårt konsumtionsbeteende.

När Riksbanken sänkte reporäntan till noll procent blev missbruket bekräftat och höjt till norm från landets centralbank. Man använder alla tänkbara styrmedel för att vi ska konsumera mer, så att vi ska kunna fortsätta vårt missbruk av planetens resurser.

Allt stämmer in i bilden av ett missbruk utan sjukdomsinsikt. Vi gör allt för att konsumtionsmissbruket ska fortsätta. Och vi nämner knappt de negativa konsekvenserna. Okej. De nämns. Men inte i samma debatt. Jag må ha missat någon som lagt ihop ett och ett då den stora nyheten om den nollprocentiga räntan deklarerades. Men jag hörde inte ett knyst från de stora medierna. Inte heller från miljörörelsen.

Exemplet om den historiskt låga reporäntan är bara ett exempel bland många. Exempel som, med otäck tydlighet, visar hur långt vi har kvar till ärligt hållbara lösningar. För jag köper inte makthavarnas nuvarande vackra ord om hållbarhet så länge de nämns vid sidan av det ”riktiga” livet. Jag köper inte fina tal om minskade växthusgasutsläpp, stopp av skadliga kemikalier och om begränsande av förlusten av den biologiska mångfalden när de vackra orden inte har någon betydelse när realpolitiskt/ ekonomiska beslut fattas.

Däremot är jag övertygad om att vi, för att ha någon som helst möjlighet att hitta de hållbara lösningarna, måste skaffa oss sjukdomsinsikt. För det är först med sjukdomsinsikt som vi tillsammans kan skapa den spännande och fantastiska framtid som fortfarande är möjlig.