Debatt: Vi behöver kvotera mer

Hur många engagerade människor går vi miste om för att vi letar för snävt? Kvotering handlar inte om att välja bort, det kan istället få våra folkvalda politiker att bättre avspegla samhället. Det är i alla fall värt en tanke, skriver Musse Hasselvall.

Jag tänker tillbaka på Kristdemokraternas valaffisch med texten ”Jämställdhet utan tvångskvotering” och undrar hur de tänkte när de knopade ihop den. Utgick man från att folk inte vet vad ordet kvotering betyder eller förstod man inte själv vad det innebär?

De flesta som läste val­affischen förstod nog att ordet tvång kom till för att få kvotering att framstå i extra dålig dager – ett billigt kvällspressknep. Kvotera gör man så klart för att rätta till något som inte blir rätt även om ambitionen finns där.

När kvotering införs måste en homogen grupp leta kompetens bredare. Det är svårt i början och det är inte bara den likriktade gruppen som är problemet. Även om ambitionen är att hitta personer som inte påminner om övriga i gruppen är det svårare att övertyga hen att ansluta sig till en grupp där hen känner sig ensam.

Det fiffiga med kvotering är att det tvingar oss att göra jobbet och sedan när den saknade kompetensen finns blir det lättare nästa gång. Vill man inte ha kvotering – gör det där första jobbiga eller inför kvotering så behövs den snart inte längre.

Hela tiden hör man folk som förbannar kvotering. Det är inte bara kristdemokrater. Vid flera tillfällen har jag till exempel pratat om det här med regissörer, ensamma eller i grupp, oberoende av varandra. Vi har pratat om filmprojekt som gått i stöpet. Ofta gnälls det då på orättvisan det innebär att inte få igenom sina projekt. ”Om jag bara hade haft fitta så hade filmen blivit av”, brukar det ofta låta.

Men innan man tar ut sin frustration på dem som blir kvoterade tror jag man ska fundera på om dessa personer har velat bli kvoterade. Så klart inte. Men på vissa platser krävs kvotering och på vissa platser i samhället kvoterar vi för lite. Till det senare hör politiken.

Vi har valt ett system som vi kallar ”representativ” demokrati. I en representativ demokrati ska det finnas folkvalda företrädare som avspeglar samhället. Partierna har själva erkänt tidigare dumheter och nu varvar de flesta partier sina listor könsvis för att bättre avspegla samhället. Men det räcker inte! Listorna ska spegla samhället som de listade företrädana skall fatta beslut i. Om en av tio har en funktionsnedsättning och 25 procent i till exempel Stockholmsregionen har föräldrar födda utanför Europa borde väl det synas i listorna?

I somras var jag i Stockholmsförorten Alby och mötte upp en ung man vid namn Ali. Jag rekommenderades att träffa honom i mitt sökande efter en plats i politiken. Ali imponerade verkligen på mig. Han berättade om hur han i tidiga tonåren tillsammans med ett gäng kompisar kommit fram till att om man förlängde sporthallens öppentider så skulle vandaliseringen i området minska. De döpte projektet till ”spontanidrott” och gick sedan till kommunen. Det tog fyra år innan projektet sjösattes och då avsattes det ingen personal för ändamålet. Ali och hans polare fick ta hand om det utan att få ersättning.

Nu är det så att det här sporrade Ali. Vilket i min värld känns helt orimligt. När jag var i den åldern hade jag aldrig drivit ett projekt likt Alis i fyra år. Idag är han 22 år och politiskt aktiv inom Miljöpartiet. Spontan­idrott är nu en modell i Alby och drivs som försök i andra områden i Stockholm och Ali fortsätter framåt. Han tillhör en mycket sällsynt sort. De flesta är som jag, och tröttnar för fort.

Den som söker brett kan ha turen att hitta de bästa i sin generation, de naturligt födda ledarna som kan driva samhället framåt och inspirera människor att rösta och faktiskt säkerställa att vi behåller en fungerande demokrati. Det är inte alla begåvade människor som väljer den oftast otacksamma politiken. Det valet behöver passion och passionen väcks av erfarenheter och perspektiv. Kanske finns det mer erfarenheter, perspektiv och passion i Alby än på Södermalm?

Och kanske hade vi haft ett annat valdeltagande och ett annat valresultat om det fanns mer mångfald i den politiska representationen. Det tål att funderas på.