Debatt: Vi behöver förändra systemet – inte klimatet

För drygt en vecka sedan avslutades klimattoppmötet i Lima. Där skulle världens ledare ta beslut om form och innehåll för ett nytt globalt klimatavtal. Men besluten är än en gång en besvikelse. Åsa Romson måste nu lyssna på folkrörelsernas krav på verkliga förändringar, skriver Annelie Andersson.

Latinamerikagrupperna deltog under klimatförhandlingarna på Folkets klimattoppmöte som hölls parallellt med COP20 i Lima. Tillsammans med miljörörelser från världens alla håll samlades vi för att synliggöra folkens lösningar på klimatkrisen samt bristen på handlingskraft och klimaträttvisa i förhandlingarna

Resultatet från COP20 blev precis som tidigare år svagt och oambitiöst. Mötet landade i en text på fyra sidor som öppnar upp för att ett framtida klimatavtal inte blir bindande, utan frivilligt. Trots fattiga länders försök att få till viktiga beslut om klimaträttvisa, sköts dessa upp till COP21 i Paris nästa år. Det gäller frågor som hur fattiga länder ska få tillgång till klimatfinansiering och teknik liksom hur de ska ersättas för de skador och förluster som klimatförändringarna skapar.

Vi välkomnar att Sverige valde att bidra med fyra miljarder kronor till den Gröna klimatfonden som ska börja användas nästa år. Totalt 27 länder bidrog med drygt 10 miljarder dollar. Tyvärr togs dock dessa pengar från det svenska biståndet, inte som additionella medel som de borde, och summan är fortfarande inte tillräcklig för de åtgärder som krävs. Det är inte heller tydligt vilken typ av projekt fonden ska finansiera. Många av de lösningar som diskuteras på COP, såsom FN:s program för att minska avskogning – REDD+, så kallat ”klimatsmart jordbruk”, storskaliga vattenkraftverk och storskalig plantering av eukalyptus och afrikansk palm som koldioxidsänkor är lösningar som orsakar mer problem än de löser.

Miljöaktivister från afrikanska, asiatiska och latinamerikanska länder vittnade på folkets klimattoppmöte om hur dessa typer av projekt för med sig stora sociala och lokala miljöproblem. Handel med utsläppsrätter är ett system som inte problematiserar konsumtion och är ett sätt för rika stater att köpa sig fria från ansvar. De kan inte kallas för hållbara lösningar.

Det är inte marknadslösningar, utan systemförändringar som måste till för att lösa klimatkrisen. Lösningarna måste värdera människa och miljö högre än vinstintressen och vara lokalt anpassade. Matproduktionssystemen måste baseras på småskaligt jordbruk utan bekämpningsmedel och genmodifierade fröer och se till lokala marknader och producenters behov. Att ge landrättigheter till urfolk är enligt forskning mer effektivt för att bevara skog än att göra skogen till statligt skyddade naturområden. Men främst handlar det om att världens befolkning måste ändra sin överkonsumtion och återskapa en sund relation till naturen.

Under året som kommer vill vi att miljö- och klimatminister Åsa Romson lyssnar på folkets kritik och jobbar för:

• Att pengarna i den gröna klimatfonden används för verkligt hållbara projekt, inte REDD+, ”klimatsmart jordbruk” och andra falska lösningar.

• Att EU antar en position för klimaträttvisa när klimatavtalet ska förhandlas på COP21 i Paris. EU kan spela en avgörande roll om de ställer sig bakom de fattiga ländernas krav om hjälp med klimatfinansiering, tekniköverföring och hjälp med skador och förluster.

• Ökade ambitioner i den svenska klimatpolitiken. Sveriges utsläpp måste minska, inte förläggas i andra länder genom uppköp av utsläppsrätter.

Vi behöver systemförändringar – inte klimatförändringar!