Debatt: Vi behöver inte spara oss fattiga

Överskottsmålet, skuldankaret för den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld och det kommunala balanskravet har gett oss ”pengar i ladorna” men låtit viktiga investeringar skjutas på framtiden. Resultatet ser vi överallt. I en omfattande bostadsbrist där folk vill bo och arbeta, i ett tågsystem som snabbt är på väg att bli Europas sämsta. I brister i elnätet vilket minskar överföringskapaciteten inom landet och i ett vattenledningssystem som är på väg att brista. 

Dogmen att statens skuld ska vara låg har inte heller resulterat i ett skuldfritt land. Det har bara flyttat skulden till kommuner, hushåll och fastighetsbolag.

Det är hushållen som burit bördan för de investeringar som ägt rum i bostadsstocken, med resultatet att vi har bland världens mest skuldsatta befolkning. Det är kommunerna som finansierat den största kommunala investeringsvågen sedan 70-talet, med hjälp av utförsäljningar av bostäder och samhällsnyttiga lokaler, samt stora lån. Och fastighetsbolagen som köpte fastigheterna har av Finansinspektionen bedömts som systemkritiska när gamla lån löper ut och ska refinansieras. 

Frånvaro av statliga investeringar i bostadsbyggande har placerat oss i strykklass i Europa.

Sverige har länge dragits med en envis bostadsbrist. Sedan millennieskiftet har vi i förhållande till befolkningsökningen tappat 200 000 bostäder. Det leder till att vi blir alltmer trångbodda, att allt fler unga bor ofrivilligt kvar hemma, att sex av tio kvinnor inte har råd att bo kvar själva vid en separation och att tillväxtregioner inte når sin fulla potential. Frånvaro av statliga investeringar i bostadsbyggande har placerat oss i strykklass i Europa, tillsammans med England, medan länder där staten för en offensiv finansieringspolitik, som Österrike och Finland, presterar mycket bättre.

Järnvägen har blivit den svenska infrastrukturens sorgebarn. Vi medborgare märker det varje gång vi sätter oss på ett tåg, med ständiga förseningar, växelfel, brist på underhåll och frånvaro av investeringar i nya spår. Men bristerna lägger också krokben för industrisatsningar – som den gröna i norr – och hindrar vår försvarsförmåga, något som uppmärksammats inför Nato-inträdet.

Elnätet är kraftigt ersatt, vilket leder och kommer leda till prisökningar och en sämre fungerande elmarknad, men även hota den gröna omställningen. Investeringstakten har legat på 2,5 miljarder årligen, någon promille av elnätens nybyggnadsvärde på cirka 500 miljarder. Enligt Sweco krävs investeringar på 670 miljarder kronor fram till 2045, varav merparten måste ske de närmaste tio åren.

Eftersatta investeringar i vattenledningar är en tickande bomb som hotar vår vattenförsörjning, och enligt Svenskt Vatten bedöms Sveriges infrastruktur för dricksvatten och avlopp ha ett årligt investeringsbehov på 31 miljarder. Den årliga investeringstakten ligger runt 20 miljarder vilket innebär en årligt återkommande underinvestering på cirka tio miljarder och en växande investeringsskuld.

Det finanspolitiska ramverket har lämnat över stimulanspolitiken till Riksbanken, som tvingats till minusränta för att hålla uppe inflationstrycket. Det har i sin tur resulterat i tillgångsinflation och spätt på ojämlikheten mellan den som äger och den som inte gör det. Hade svenska staten lånat och investerat mer hade inflationen och därmed räntenivåerna kunnat vara på högre nivåer. Frånvaron av statliga lån och investeringar utgör också en stor anledning till den svaga svenska kronan, vilket gjort oss alla fattigare när vi köper importerade varor eller reser i vår omvärld.

Att som Daniel Waldenström kalla vårt nuvarande finanspolitiska ramverk för ”världens bästa” är bara möjligt om man helt ignorerar dess resultat. För oss som vill att Sverige ska fungera igen är det hög tid att börja se oss om efter ett nytt.