Debatt: Vi behöver ett annat perspektiv på psykiska problem

Vi har vant oss att antalet personer med psykisk ohälsa ökar från år till år. Antalet personer med diagnos ADHD har vuxit från cirka två på tusen invånare till tolv på 1 000 mellan 2008 och 2022. Nu har sammanlagt cirka 190 000 personer fått denna diagnos. Ökningen väntas inte mattas av enligt Socialstyrelsen. 

Var femte person i Sverige får en depressionsdiagnos under sitt liv.

2022 hämtade en miljon svenskar en ordination på ”antidepressiva” mediciner.

Antalet personer som hämtade recept på centralstimulerande preparat ökade också. 2019 hämtade 130 000 personer minst ett recept. Ett år senare var de 146 000. 

Svenska folket mår inte bra. Fler bedöms vara sjuka. Dock saknar de psykiatriska diagnoserna vetenskaplig grund, utan utgör subjektiva bedömningar av människor observerade utanför deras livssituation. Den traditionella psykiatrins förklaringar till problemens uppkomst har visat sig inte hålla. Biomarkörer saknas fortfarande.

Behandlingsinsatsernas effektivitet har visat sig vara osäker. De kan även vara skadliga, även om de kan dämpa problematiska beteenden och plågsamma upplevelser. 

Idag råder det en växande konsensus om att psykiatrin hamnat i en återvändsgränd. Samtidigt bygger många aspekter av samhällsfunktionerna och våra kulturella föreställningar på ett sjukdomstänkande. Människor behöver diagnoser på att de är sjuka för att få tillgång till sina sociala rättigheter. 

En diagnos erbjuder också en accepterad förklaring till de problem och svårigheter som människor möter.

Sjukdomskulturen sprids genom massmedier vilka ofta tar till sig läkemedelsbolagens presentationer av sina forskningsresultat. Riksrevisionen har påtalat sammanblandningen mellan läkemedelsindustrin och de instanser som har till uppgift att granska dess verksamhet. 

Hur kan det komma sig att alltfler personer i Sverige bedöms lida av någon form av psykisk ohälsa/sjukdom. Kan det verkligen handla om en gigantisk spridning av hjärn- eller genetiska fel inom den svenska befolkningen? Och hur skulle den gå till?

Ett växande antal forskare, både psykiatrer och samhällsforskare, har pekat på behovet av ett nytt perspektiv.

Människor mår dåligt, men inte av ”inre” orsaker, utan främst av de liv de lever. 

Det handlar om en rad förändringar i samhället som vi känner till, men sällan kopplar till ”psykisk ohälsa”. På arbetsmarknaden möter folk ständigt ökade produktionskrav och alltfler har otrygga anställningsförhållanden. 

I välfärdsstaten där ersättningsnivåerna har kännbart sjunkit under de senaste decennierna och ofta kopplats till upprepade omprövningar.

Matfattigdom är ett begrepp som myntats av Stadsmissionen i Sverige.

Vräkningar av barnfamiljer har blivit alltfler, trots decennier av ”noll-vision”.

Skolans nedrustning.

Växande klyftor i samhället.

Allt detta kan ses som olika former av ett växande våld i samhället och resulterar i ökat relationellt våld och våld mot den egna personen i form av självmord.

För tio år sedan publicerade en ledande psykiater och forskare, Stefan Priebe, en artikel där han utropade att ”ingen mer forskning behövs”, att vi redan visste vad som behövdes för att förbättra den psykiska hälsan i befolkningen. Det handlar inte om fler sjukvårdspersonal eller om att introducera nya behandlingsmetoder. Priebes svar handlade om minskad ojämlikhet, trygga uppväxtmiljöer, bättre boendeförhållanden med mera. Priebe och andra forskare och praktiker skrev om behovet av ett paradigmskifte, från biomedicinskt till socialt för att förstå, förebygga och åtgärda problemen med den tilltagande psykiska ohälsan.

Författarna till en omfattande metastudie publicerad i år skriver:

”Ingen folkhälsokampanj för att förbättra befolkningens psykiska hälsa som inte tar itu med fattigdomen kommer att nå sina mål.”

Tecken på ett sådant skifte märks även i skrifter från Världshälsoorganisationen och kan även skönas i underlaget till Nationell Strategi för psykisk hälsa och suicidpreventions vision, som publicerades 2023 av Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen:

”Ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen, och där ingen ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara suicid.”

En punkt för att förverkliga denna vision är att ”minska sociala och ekonomiska riskfaktorer kopplade till suicid” och psykisk ohälsa, får man förmoda. Och texten fortsätter: 

”Fokus för detta område bör vara att: minska förekomsten och minimera negativa konsekvenser av till exempel fattigdom, arbetslöshet, överskuldsättning, våld, ofrivillig ensamhet, beroendesjukdom och olika förluster.”

Vi ser här tecken på ett kunskapsbaserat paradigmskifte för att förebygga psykisk ohälsa i befolkningen och främja återhämtningsarbetet bland de människor som drabbats av psykiska problem. 

Psykiska problem är inte sjukdomar. Många symptom är begripliga svar på svåra levnadssituationer som strukturellt våld (fattigdom), våld och förtryck i nära sociala relationer (våld och övergrepp inom familjen, mobbning) och på offentliga arenor (arbetsplats, skola, bostadsmarknaden, välfärdsaktörer).

Det innebär ett fokus på att återställa en generell välfärd som garanterar invånarna i Sverige en skälig och värdig levnadsstandard.

Konsekvenserna av ett sådant skifte är omfattande. Det innebär ett fokus på att återställa en generell välfärd som garanterar invånarna i Sverige en skälig och värdig levnadsstandard, såväl ekonomisk, som i skolor och på bostads- och arbetsmarknaden. Det skulle frigöra betydande resurser inom såväl sjukvården som inom socialtjänsten för att hjälpa människor med specifika behov, utan att behöva ta hand om andra som tvingats omformulera sina sociala problem i sjukdomstermer.