Debatt: Vi är trötta på floskler från Sveriges politiker

Den 23/2 skrev en grupp nyblivna pensionärer i Dagens ETC att de vägrar sitta stillatigande och se på hur ojämlikheten i samhället och i synnerhet inom skolan ökar. ”Är du ense med oss? I så fall – reagera och agera!” får vi som uppmaning och den kommer att följas. Gruppen som skrev debattartikeln har ­tillsammans mer än 500 år av erfarenhet av att jobba inom skolväsendet, en imponerande siffra. Vi som skriver den här texten kan inte stoltsera med samma siffror, men hoppas att en dag kunna göra det. Vi vill däremot höja ett varningens finger (eller ja, en hel hand) för att med utvecklingen som sker kommer antagligen en majoritet inte orka ta sig dit. Vi är alla nya, relativt nya eller lärarstudenter som förutom att stötta våra före detta kollegor tar till pennan för att beskriva situationen ur ytterligare ett perspektiv. 

Att det råder brist på behöriga lärare är ingen hemlighet. Skolverket skriver att fler måste välja lärarutbildningen och att det måste finnas incitament att stanna kvar i yrket. Idag görs alldeles för lite från våra folkvalda för att förändra det system som sakta men säkert ödelägger svensk skola. 

Vi har ett skolsystem som förstärker segregationen och där den socio­ekonomiska viktningen av resurser i många fall är otillräcklig. Det skol­experiment som Sverige har bedrivit de senaste 30 åren har gått och blivit ett skräckexempel och svenska ­skolan klassas idag som Nordens mest ojämlika. Resurserna som behövs för att tillgodose alla elevers behov är begränsade, och i det ­nuvarande systemet blir glappet mellan krav och resurser bara större. 

De som slutligen kommer stå i skottgluggen för samvetsstress är vi. Det borde vara de styrande som drabbas av samvetsstress, men istället är det vi som jobbar, och kommer att jobba, närmast barn – era barn, våra barn – som ­drabbas av ökade krav, med minskade resurser.

Istället ser vi hur börsnoterade koncerner förstärker segregationen, och flyttar elevens skolpeng från undervisningen till den kommersiella sektorn. Istället för behöriga och välavlönade lärare, skolbibliotek, läromedel och ändamålsenliga lokaler tillåts skolpengen finansiera vinstutdelningar, marknadsföring, lobbyverksamhet och karriär­vägar för expolitiker. Istället för en återgång till en av världens mest jämlika skolor, riskerar vi att kasta oss huvudstupa in i ett yrke präglat av ett system som bränner ut lärare och motsätter sig vetenskapen.

Vi är trötta på floskler från ­politiker om vikten att skolan ska vara likvärdig samtidigt som de fortsätter stödja ett system där ojämlikhet är en ekonomiskt gynnsam faktor. Istället för att ändra det av internationell forskning konstaterat destruktiva systemet, hänvisar man till elevens möjlighet att önska skolplacering som ventil. Det är en lösning som bäst kan liknas vid att klättra upp i masten på ett sjunkande skepp. Vi ser hur lärares arbetsbelastning ökar, arbetsvillkoren försämras och larm om nedskärningar duggar tätt. Låter det som incitament för att välja yrket eller överhuvudtaget orka stanna kvar?

I debattartikeln skriver våra före detta kollegor att alla elever har rätt till känna att de lyckas i skolan och vi håller givetvis med. Det vi vill lägga till är även att vi lärare har rätt till att lyckas bedriva vårt uppdrag. Vill politikerna att vi ska kunna stoltsera med samma siffror som de nyblivna pensionärerna måste förändring ske och den måste ske nu.