Debatt: Verkligheten i förorten är som den är

Min bok ”Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage” riktar sig till tre grupper: de som inte vet hur det funkar i förorten men är uppriktigt nyfikna; de som jobbar och bor i förorten men som mest träffar en viss grupp av boende; och de ideologiskt övertygade som menar att den egna förståelsen är den enda möjliga. José-Miguel Altamirano tillhör av allt att döma gruppen av ideologiskt övertygade som bara ser det man vill se. Hans insändare (ETC Göteborg 16/10) är en förutsägbar ideologiskt färgad läsning av ett lanseringsevent. Den visar ingen vilja att fundera över vad jag faktiskt förmedlar om de boende och om området.

Det finns inga ”bisarra påståenden” i boken (eller i min presentation). Alla 19 observationer jag gör bygger på kontrollerbara fakta som redovisas öppet. Jag har personligen intervjuat ett tvärsnitt av nästan 900 boende i först Hjällbo och sedan östra Bergsjön (härav spårvagnsresorna) och jag har tillgång till intervjusvar i flera led med över 2 500 personer. Ett exempel: boken avslutas med de boendes egna analyser av vad som behöver förbättras i området och vad som är bäst med att bo i Hjällbo respektive Bergsjön (på svenska men också översatt från arabiska och somaliska). Synd att Altamirano inte öppnat sig för nya intryck.

Det är ingen nidbild utan väl belagt att förorterna kännetecknas av låg social tillit. Likaså är det väl känt från forskningen att den lokala tilliten mellan personer är lägre i etniskt diversifierade områden. Det beror på både språkförbistring, människors inneboende misstänksamhet mot personer som inte liknar oss själva (ingrupper och utgrupper) och på en sammansättning där många boende har socialiserats in i miljöer där förhållandevis få är beredda att lita på den ”okände andre”. Man kan ogilla denna omständighet, men det är likväl en riktig beskrivning av verkligheten.

Jag betonar att ”skärp er” är en utbredd attityd därför att det är en uppfattning som inte brukar finnas med i diskussionen om förorten. Det handlar om att många boende irriterar sig på föräldrar som uppfattas ha dålig koll på sina barn och på en uppfattad utbredd bidragsmentalitet. Nedskräpning och slarvig sophantering är en del av denna problematik. Återigen, gilla det eller inte, verkligheten är som den är.

Lanseringen var på Clarion Post Hotel och inte på Rymdtorget eller i Hjällboskolans aula, riktigt. Det var på min rekommendation. Jag ville inte att det skulle bli en förortssafari med en massa tillfälliga besökare i området. Jag är mer än villig att diskutera innehållet också på plats i Bergsjön eller Hjällbo. I forskningsprojektet vi bedriver informeras deltagarna kontinuerligt om vad vi kommit fram till i intervjuerna. För övrigt hade jag bjudit in alla de från Hjällbo och Bergsjön som hjälpt till på vägen och flera av dem var på plats. Altamirano var inte den enda från förorten i lokalen, jag försäkrar.

Två förlag med ”vänsterprofil” tackade nej till manuskriptet innan jag frågade Timbro. De har gjort ett proffsigt jobb från dag ett. För övrigt har Timbro gett ut flera viktiga böcker om förhållandena i förorten, bara som ett tips.

Till sist. Altamirano pratar post-kolonialism om ”vita övre medelklasspersoner”. Det är inget vanligt språkbruk i förorterna. De allra flesta jag och mina projektkamrater intervjuat talar istället om ”svenskar”, ”kurder” ”araber”, ”somalier”, ”romer” och andra etniska grupper. Jag påstår att den post-koloniala teoretiska medvetenheten är låg bland förortsborna.

Jag välkomnar en diskussion om de faktiska förhållandena i förorten och om vägarna för att förbättra förhållandena på marken. Men låt den grundas på en analys av objektiva förhållanden, inte på teoretiskt förutbestämda mallade bilder av verkligheten.