Debatt: Vem vinner superklimatåret?

2014 är ett superklimatår. Såväl nationellt som inom EU och globalt är 2014 ödesåret. Tankesmedjan Fores vd Mattias Goldmann skriver om de viktigaste frågorna och politiska intrigerna. Men vem vinner? undrar han.

Globalt: Långsiktigt klimatavtal och finansiering. För att på klimattoppmötet i Paris senhösten 2015 kunna nå en global, långsiktig klimatöverenskommelse, måste världen göra mycket stora framsteg 2014. På Warszawa-mötet kunde man bara enas om att konkreta utsläppsmål från 2020 ska tas fram ”senast första kvartalet 2015 av de som har möjlighet att göra detta”. Detta måste skärpas under 2014 för att avtalet ska ha någon chans att svara upp mot den globala klimatutmaningen. I år blir också Gröna Klimatfonden operationell. En stor del av den globala klimatfinansieringen, som år 2020 ska nå 100 miljarder dollar årligen, ska kanaliseras denna väg. Hur arbetet bedrivs här, samt varifrån pengarna ska komma, blir helt centralt.

Den stora globala intrigen är förstås hur kol- och oljeproducerande länder som Australien, Polen och Kina bromsar processen. Men också finansierings­frågan är knepig, där många miljö- och biståndsorganisationer kräver stora bidrag till fonden, medan man på regeringsnivå är skeptisk till om det är effektivaste sätt att hantera medlen. Klimattoppmötet ligger efter valet, vilket gör att delmötena på vägen blir politiska arenor som de inte varit förut och inte är tänkta att vara.

EU: Utsläppsmål. EU-kommissionen föreslår ett bindande mål på 40 procent minskad klimatpåverkan till år 2030 jämfört med 1990. Från miljö­rörelse och opposition framförs att ­målet måste skärpas, och att ­målet som det är skrivet nu ­snarast innebär att klimat­arbetet bromsas upp. Regeringsföreträdare framhäver istället att man måste hålla emot när öst- och centraleuropeiska medlems­stater vill urholka målet.

Kommissionen föreslår också ett bindande mål på 27 procent förnybar energi till år 2030, men hur det ska fördelas mellan medlemsstaterna är oklart och lär bli föremål för diskussion. Att det blev ett förnybarhetsmål tolkar alliansregeringen som en svensk framgång, eftersom det är i linje med våra egna mål som ”fossilbränsleoberoende fordonsflotta”, medan oppositionen lyfter fram att Sverige inte fanns med bland de åtta länder som gemensamt krävde ett sådant mål. 27 procent är också mindre än de 30 procent EU själva anger behövs som mål för att få 1,25 miljoner nya jobb och ta ledningen i omställningen till förnybar energi.

Sverige: Fossilbränslefri fordonsflotta. I december presenterades utredningen om hur Sverige ska nå en fossilbränsle­oberoende fordonsflotta till år 2030. Målet har stöd av sju riksdagspartier och den breda konstellation som bildat 2030-sekretariatet, men andra är oroliga att minskade transportbehov, ändrade resvanor och omställning till förnybara drivmedel hotar verksamheten. Därför håller regeringen under våren breda samrådsmöten för att stämma av hur långt man vågar gå. Minst lika viktigt är den interna diskussionen med finansdepartementet, som bland mycket annat är orolig att förlora skatteintäkter från försäljningen av bensin och diesel.

Miljöpartiet är säkert beredda att utnyttja situationen om det inte blir någon proposition – och kanske inte ens ett remissförfarande – av utredningen, medan Centerpartiet behöver visa upp handlingskraft i denna fråga som är så intimt kopplad till dem.

Manegen är krattad, sakfrågorna börjar utkristallisera sig och valkampen kan börja – på alla beslutsnivåer. Supervalåret 2014 blir klimatet den dolda vinnarfrågan, den som inte alla förberett sig på och alltså kan bli den som faktiskt avgör – i maj, i september och för fram­tiden!

Mattias Goldmann
Vd på tankesmedjan Fores