Alex Alvina Chamberland: Vem tar sig rätten att omdefiniera folks sexualitet?

Transpersoners existens skapar förvirring i mångas sexualitet. Jag påminns om det flera gånger om dagen, men egentligen är frågan inte så komplex. Jag skulle kunna upprepa plattityden att transkvinnor är kvinnor och transmän är män, samt klaga på att Jens Randrups artikel grundar sig i synen att så inte är fallet, men kärnan i mitt budskap ligger någon annan stans. För skälet att så många heteromän attraheras av mig är inte att jag identifierar mig som kvinna, utan att jag presenterar mig som sådan, samt genomgått hormonella/biologiska och kirurgiska förändringar för att uppfattas som sådan.

Jag läser Randrups artikel och undrar vem det är som tar sig rätten att omdefiniera folks sexualitet? Många bögar har redan relationer med transmän och många lesbiska har redan relationer med transkvinnor. Är de då inga riktiga bögar eller flator?

 Ett viktigt missförstånd som måste redas upp i den här debatten gäller skillnaden mellan den individuella och den generaliserande nivån. När en individ möter en annan individ så har den alltid den fullständiga rätten att avvisa den andre. Det många transpersoner vill problematisera är de generaliserande fördomarna mot oss som grupp. 

Låt mig bli konkret: Vid engångsligg och korta affärer är det vanligt att post-op-transkvinnor inte berättar för heteromän om sin transhistoria. Om vi berättar, så kommer merparten av dessa män antingen avvisa henne direkt, eller hyperfetischera henne. Vi vill tas för vilka vi är och hur vår verkliga kropp ser ut just nu. Men självklart är männen attraherade av transkvinnan de flörtade med hela natten och just låg med. Hon är hans sexuella preferens, men alltför ofta klarar hans fördomar inte av det.

Då transpersoner är en oerhört bred grupp blir det absurt att säga ”jag är inte attraherad av transpersoner”. Vilka gemensamma nämnare tror en då att vi har? Och varför känner en ett behov av att göra sådana generaliserande uttalanden? Mina exempel har främst rört heteromän, eftersom det är deras attraktion, fetischering, 180-graders vändningar, och kognitiva dissonans jag fått möta, men frågan om transpersoners kroppsliga mångfald berör alla sexualiteter. 

Den här frågan har även en mycket mörkare sida. Varje år mördas omkring 400 transpersoner i världen. 96 procent av dessa är transkvinnor/transfeminina. Varför denna överrepresentation? Jo, för att morden sällan sker för att en heteroman ser en transperson som han hatar. Snarare ser han en transkvinna som han attraheras av. Och han hatar vad det betyder för honom i ett samhälle som inte vill se oss som ”riktiga kvinnor”, och därmed inte ser honom som ”en riktig heteroman”. Han agerar utåt, och riktar våld mot henne som han menar orsakat hans sårbarhet. Om samhället istället insåg att det är normalt, vanligt, och oundvikligt att heteromän attraheras av transkvinnor, då vi helt enkelt är kvinnor, skulle våldsutsattheten inte längre vara lika extrem.

Jag tror mer på att ärlighet, kunskap, öppenhet och mänsklighet kommer att ändra transpersoners situation än dogmatisk wokehet. Twitter kännetecknas av ett fruktansvärt debattklimat i många frågor. Jag har märkt att flera av de argaste transaktivisterna på Twitter inte ens är trans själva. Förmodligen för att de kan vara aggressiva utan att riskera att stigmatiseras. Wokehet verkar dessutom ha en tendens att lägga större vikt vid identitet än kropp, och vid språk än handlingar. Woke heterokillar brukar exempelvis vara de första att säga ”transkvinnor är kvinnor”, men samtidigt är min och mina transsystrars erfarenhet att dessa män är de mest stängda för intimitet med oss. Kanske är de så rädda för att göra fel så att de hellre gör inget?

Slutligen: Jag vet att jag inte svarat direkt på många av Jens Randrups argument, men det är för att jag inte kan acceptera en startpunkt där transpersoner görs enhetliga när vi är ­mångfaldiga.