Debatt: Vem tar ansvar för klimaträttvisan?

”Tala klarspråk”, ”Klimatnödläge”, ”Agera nu”. Slagorden från klimatrörelsen är tydliga. De manar till kraftig och omedelbar handling för att stoppa utsläppen av växthusgaser och hindra klimatförändringens oöverskådliga konsekvenser för natur, människor och våra samhällen, nu och i framtiden. Budskapen riktar sig alla, men först och främst till politiker och ledare i näringslivet som har makt att förändra. I budskapet finns även en förväntan om deltagande i det politiska samtalet. 

När Tidöregeringen bjöd in till ett nationellt klimatmöte i juni 2023 stod klimatrörelsen, särskilt ungdomsrörelsen, utanför. Merparten av deltagarna kom från näringslivet – ”den nya miljörörelsen”, enligt statsminister Ulf Kristersson (M).

Det medvetet begränsade deltagandet ledde till utbredd upprördhet bland representanter från klimatrörelsen och klimatforskare, som menade att mötet var ett ”skämt”, ett ”spel för gallerierna” och ett ”spektakel”. 

Jag har tidigare skrivit om de demokratiska problemen med att Tidöregeringen inte bara distanserar sig från klimatrörelsen och klimatforskare, utan aktivt och partiskt diskriminerar dem i de politiska processerna. Det hindrar utvecklingen av en demokratiskt legitim och rättvis klimatpolitik. Om allt fler känner sig ohörda och ignorerade samtidigt som vi ser hur klimatpolitiken monteras ner riskerar det att skapa en känsla av hopplöshet och desperation.

Men det finns skäl till självkritik och strategisk utveckling inom klimatrörelsen. Deras debattartikel i Expressen (14 juni 2023) om det nationella klimatmötet avslutas med orden: 

”Det är viktigare än någonsin att vi tillsammans trycker på för att Sverige och regeringen ska behandla krisen som just en kris om vi ska lösa vår tids största ödesfråga innan det är för sent. Det är trots allt inte för mycket begärt.”

Jag har mött den inställningen allt för många gånger under mina nästan 20 år som energi- och klimatpolitisk handläggare i Regeringskansliet. 

Detta vittnar om att någon annan ska göra jobbet. Klimatrörelsen ska vara en nagel i ögat och trycka på, regeringen ska handla. Det är ett synsätt och en inställning som inte hjälper, utan snarare får mottagaren att stänga öronen. 

Jag har mött den inställningen allt för många gånger under mina nästan 20 år som energi- och klimatpolitisk handläggare i Regeringskansliet. Branschorganisationer som säger ”det där är dåligt”, ”gör bättre”. Det saknas alltför ofta en vilja eller förmåga att lyfta sig själv i håret och delta i ett konstruktivt samtal om hur styrmedel och lagstiftning bör utformas för att mål ska nås. Efter drygt tio år tröttnade jag på nej-sägare som ville lägga över ansvaret på andra, på mig. 

I samband med revideringen av EU:s direktiv för energieffektivisering frågade jag därför bransch- och miljöorganisationer i vilken av tre grupper de ville ingå: de som ville få information om utvecklingen, de som ville lämna synpunkter, och de som ville ta ansvar och arbeta aktivt för att ändra EU-lagstiftningen. De flesta ville få information och lämna synpunkter. Mindre än fem procent ville ta ansvar. Vad som följde var ett starkt koalitionsbygge på svensk och europeiska nivå och en för alla inblandade lärorik process med lyckat utfall. 

Men kan och vill klimatrörelsen ta ansvar? Sociologisk forskning visar att det finns en skillnad i hur miljöorganisationer försöker reformera miljö- och klimatpolitiken. Vissa anser att rörelsen bäst utmanar det rådande sociala paradigmet genom konfrontation, medan andra förlitar sig på konventionella politiska övertalningsstilar. Nya nätverksorganisationer med fokus på klimaträttvisa tycks enligt forskningen vara mindre benägna än etablerade miljöorganisationer att engagera sig i institutionaliserade former av samarbete. Det är i huvudsak de organisationer som har makten att blockera eller förhindra politiska resultat som bjuds in att sitta vid förhandlingsbordet. Detta gynnar etablerade miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och WWF Världsnaturfonden framför politiskt mer radikala, och därmed relativt maktlösa, klimaträttviserörelser som Fridays for future, Extinction rebellion, Klimataktion och Återställ våtmarkerna med flera. Ett tydligt exempel är Naturskyddsföreningens tidigare generalsekreterare, Svante Axelsson, som utsågs till nationell samordnare för Fossilfritt Sverige av S-MP-regeringen 2015 och fortfarande innehar positionen. 

Många nya organisationer och nätverk med fokus på klimaträttvisa, till exempel Fridays for future och Extinction rebellion, men även etablerade sådana som Greenpeace, kräver med aktivistiska metoder kraftfulla och omedelbara åtgärder från politiker, företagsledare och andra beslutsfattare, men erbjuder sällan tekniskt-juridiska genomarbetade lösningar på problemet. 

Genom att inte presentera sådana lösningar på problemet och istället låta andra göra jobbet, brister de enligt sociologisk forskning i institutionalisering och ansvarstagande. Som en konsekvens bjuds de sällan eller aldrig in till liberala demokratiska forum för att diskutera klimatpolitik. Institutionalisering är en process av professionalisering och formalisering, som fullbordas när en medborgarrörelse blivit en del av samhällets organisationsstruktur. Om klimatrörelsen skulle ta fram lösningar, antingen själva eller i koalition med andra politiska aktörer, kan situationen förändras.

Men skulle företrädare för klimaträttvisa vilja ta ansvar och engagera sig i problemlösning och bli ett slags policyentreprenörer? Policyentreprenörer är, precis som lobbyister, etablerade aktörer i liberala (miljö)demokratier och fyller en tydlig funktion i mer elitistiska, toppstyrda politiska processer, och anses vara ett legitimt sätt att främja sina intressen i en demokratisk och öppen konkurrens om samförstånd. Förespråkare för klimaträttvisa är mer rotade i deliberativ ekologisk demokrati, förespråkar ett icke-elitistiskt underifrånperspektiv med brett deltagande, och främjar aktivt emancipatoriska, kommunikativa och deliberativa metoder som medborgarråd för att utforma och utvärdera offentlig miljöpolitik. 

Den svenska klimat- och miljöpolitiken har sedan Göran Persson (S) lanserade ”det gröna folkhemmet” som ett socialdemokratiskt strategiprogram i mitten av 1990-talet avpolitiserats i ökande grad. Politiken engagerar politiska aktörer i en moralisk diskurs och en teknokratisk praktik som undertrycker artikuleringen av sociala konflikter genom konsensusbyggande bland eliten. Miljöpartiet gick till val 2022 på att bygga det nya gröna folkhemmet. Politiken bygger på diskursen om ekologisk modernisering, att reformistisk miljöpolitik och ekonomisk tillväxt går hand i hand. Det är en grund för Fossilfritt Sverige. Samma bärande tanke finns hos Tidöregeringen, men har tvättats bort av SD. 

Avpolitiseringen, eller "postpolitiseringen", av klimatpolitiken är ett globalt fenomen. Detta står i konflikt med deliberativ ekologisk demokrati, vilket är anledningen till att vissa klimatorganisationer motsätter sig den diskurs som uppmuntrar dem att ta på sig visst ansvar för tekniska, juridiska och administrativa frågor om politik. Till dess klimatpolitiken återpolitiseras, med fokus på det brådskande behovet av en övergång till nollutsläpp, inklusive sociala konflikter, kommer de att fortsätta att se sig själva som en utmanare till det rådande sociala paradigmet genom konfrontation, civil olydnad eller fredlig aktivism. 

Det finns alltså två konkurrerande synsätt på demokrati, policyentreprenörer och miljö- och klimatrörelsens organisationers roll, varav den liberala miljödemokratin är hegemonisk.

Här hittar vi ett dilemma. På vilken spelplan ska de två diskurserna mötas för en fruktbar demokratisk diskussion om en rättvis omställning av klimatpolitiken och en politik för klimaträttvisa? Så länge den liberala miljödemokratin är hegemonisk kommer klimaträttviserörelsen sannolikt att fortsätta att använda sin liberala demokratiska rättighet att konfrontera makten, bland annat genom konfrontativ eller fredlig aktivism och civil olydnad. Men den utbredda kritiken från olika håll mot Tidöpartiernas klimathandlingsplan som är starkt influerad av det illiberala, anti-deliberativa och populistiska SD, till exempel när det gäller bristen på åtgärder på kort och medellång sikt för att bromsa klimatförändringarna, kan vara en ”game changer” för klimatpolitiken. 

Det finns inte längre något politiskt samförstånd om behovet av brådskande åtgärder. Kritiken mot Tidöpartiernas populistiska klimatpolitik kommer inte bara från klimatrörelsen, klimatforskarna, statliga myndigheter och väljarna, utan även från näringslivet. De senare har blivit förda bakom ljuset av statsministerns tal om näringslivet som den nya miljörörelsen. När SD lade sitt veto kring klimathandlingsplanen försvann de förslag som skulle kunna gynna näringslivet, som har kritiserat bristen på åtgärder på kort och lång sikt även i regeringens energiproposition.

Med SD vid makten ifrågasätts den liberala miljödemokratin, inte av en deliberativ ekologisk demokrati, utan av en alltmer autokratisk och populistisk miljöpolitik. Detta kan öppna vägen för en återpolitisering och transformativ repolarisering och ett genuint politiskt utrymme för oenighet och konflikt som skulle kunna se förespråkare för deliberativ ekologisk demokrati och klimaträttvisa ta på sig rollen som policyentreprenörer, primärt genom att forma och skapa breda diskurser och påverkanskoalitioner med mer institutionaliserade miljöorganisationer, akademiker, tankesmedjor, progressiva företag, myndigheter och politiker på lokal, regional, nationell, överstatlig eller internationell nivå inom olika delområden av klimatpolitiken. 

Därtill behövs medborgarråd för klimatet, vars nästa steg bör vara att fokusera på specifika klimatpolitiska utmaningar, inte bara klimatpolitik i allmänhet, och att bädda in och rutinmässigt använda dem i befintliga beslutsfattande institutioner. Digitala dataleverantörer måste vara mer ansvarsfulla och institutionaliserade för att kunna påverka klimatpolitiken och beslutsfattandet. Om de lyckas med detta kan medborgarråd fungera som policyentreprenörer, ta itu med problem och förespråka politik som hanterar klimatförändringarna på ett transparent, legitimt och rättvist sätt. Det finns en roll för klimaträttviserörelsen och sammankallare av medborgarråd, ofta akademiker, för att göra dem accepterade och legitima i konventionell klimatpolitik.

Jag har i min forskning analyserat hur den europeiska miljöorganisationen Transport & environment som policyentreprenör fick Europaparlamentet och EU:s ministerråd att ifrågasätta och slå omkull kraftfull lobbying från olje- och gasindustrin genom att bygga en bred koalition med andra miljöorganisationer, politiker och progressiva företag och skapa en alternativ diskurs när EU 2023 antog ny lagstiftning för att minska den internationella sjöfartens klimatpåverkan. 

Jytte Gutelands (S) ord till miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) vid riksdagens interpellationsdebatt om klimathandlingsplanen den 14 mars 2023 sätter fingret på betydelsen av koalitioner:

”I politiken fungerar devisen ’jag kan själv’ väldigt illa. I politiken handlar det om att skapa ett förtroende och se till att man får gemensamma beslut och kan fatta dem tillsammans med andra.”

Det kan låta konstigt, men den rådande högerpopulismen kan bara besegras genom att återpolitisera politiken.

En sådan återpolitisering och transformativ repolarisering kan vara framgångsrik om den försöker ändra polariseringens axel bort från den manikeiska linje som betonas av den polariserande sittande regeringen och mot en som är mer flexibel och programmatisk, till exempel de som bygger på demokratiska eller sociala rättviseprinciper. Vad vi behöver är mer, snarare än mindre, politik. Det kan låta konstigt, men den rådande högerpopulismen kan bara besegras genom att återpolitisera politiken. Men politiken bör återigen bli ”lyhörd”, vilket innebär att regeringar och partier gör vad deras väljare vill på riktigt, inte vara manipulativa och påstått ”ansvarsfulla” och ”folkligt legitima” som dagens nyliberal-konservativa och högerpopulistiska styre där Tidöpartierna gör vad de (eller snarare libertarian politisk teori, nyliberal ekonomisk teori och högerpopulistisk praktik) tror är ”ansvarsfullt” och ”legitimt”.