Debatt: Vem bestämmer vem som blir extremist?

Svenska muslimska organisationer i Sverige har, sedan 11 september 2001, fått stå till svars för mer eller mindre allt som muslimer gör runt om i världen. Det ständiga kravet på att ta avstånd från vad andra muslimer gör kommer inte bara ifrån högerextrema grupper utan också från etablerade borgerliga och liberala debattörer, skriver Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer.

Det verkar vara omöjligt för liberala och borgerliga debattörer att diskutera antimuslimism och om svenska muslimers utsatthet i Sverige utan att nämna begrepp som terrorism och kvinnoförtryck. Det verkar också vara omöjligt att belysa brott som uppstår i kampen mot terrorismen utan bli stämplad som terrorismsympatisör, jihadist eller extremist. Samtidigt finns ett tydligt kunskapsförakt bland dessa debattörer och det finns uppenbarligen en oförmåga från deras sida att föra intellektuella diskussioner om komplexa geopolitiska frågor i Mellanöstern och Nordafrika.

Under Almedalsveckan arran­gerade ABF tillsammans med kampanjen Fight Racism Now ett samtal om islamofobi. Jag medverkade i samtalet tillsammans med Mehmet Kaplan (MP), Erik Ullenhag (FP), Anna Ardin (S), religionshistorikern Mattias Gardell och doktoranden Evin Ismail. Integrationsminister Erik Ullenhag nämnde att Syrienresenärerna utgör ett hot mot den nationella säkerheten. Vad detta har med antimuslimismen att göra är kan man fråga sig. Jag konstaterade att alla som väljer att åka till Syrien inte per default är några självmordsbombare genom att hänvisa till Säkerhetspolisen egna uppgifter. Bara dagar efter seminariet skriver Ivar Arpi, ledarskribent på SvD, om mitt påstådda stöd till ”jihadister” i Syrien.
Svenska muslimska organisationer i Sverige har, sedan 11 september 2001, fått stå till svars för mer eller mindre allt som muslimer gör runt om i världen. Det ständiga kravet på att ta avstånd från vad andra muslimer gör kommer inte bara ifrån högerextrema grupper utan också från etablerade borgerliga och liberala debattörer. Dessa debattörer använder sig av begrepp som ”islamist”, ”extremist” och ”fundamentalist” och gör konspiratoriska kopplingar mellan engagerade muslimer i det svenska civilsamhället med globala terror­stämplade nätverk.

Många gånger tror vi att vi styr orden och att vi är större än språket. Men i själva verket styr orden oss och vad vi förmår att tänka. Men vad döljer sig egentligen bakom ord som islamist och fundamentalist, och vem bestämmer vem som blir en extremist? Arun Kundnani, forskare vid New York University, skriver i The Muslims are coming – islamphobia, extremism and the domestic war on terror att begreppet ”extremist” användes för första gången av brittiska kolonialimperiet för att diskvalificera den indiska antikoloniala rörelsen. Många gånger fyller begreppen samma funktion även idag.
Sedan den 11 september 2001 bevittnar vi hur journalister och ledarskribenter använder sig av dessa begrepp som ett verktyg för att diskvalificera sina meningsmotståndare som ofta är svenska muslimska röster i civilsamhället. Samtidigt kan vi, svenska muslimer, aldrig vara objektiva i geopolitiska frågor som berör den muslimska världen eftersom vi inte anses vara objektiva som vita debattörer och ledarskribenter.

Brottsbekämpning är viktigt och länder har i alla tider haft beredskap mot terrorism. Men kampen mot terrorismen får inte föras med odemokratiska metoder där man spionerar, avlyssnar, stigmatiserar och pekar ut oskyldiga människor för att vara ett potentiellt hot mot den svenska nationella säkerheten. Och att påpeka dessa överträdelser av mänskliga rättigheter är inte samma sak som att försvara våldshandlingar. Det gäller även att vara konsekvent i sitt moraliska fördömande av brott mot de mänskliga rättigheterna när även liberala demokratier i kriget mot terrorismen begått grymma brott.

Vad som kanske är den faktiska rädslan – om man ser bortom den antimuslimska diskursen – är inte den muslimska fanatikern – utan idén om att det växer upp en ny generation av svenska muslimer som kan och vill ta plats i det politiska samtalet om muslimer. Denna generation av män och kvinnor har inte som mål att vädja till den rådande hegemonin eller kompromissa bort sina rättigheter. Något som kanske skrämmer de borgerliga och liberala debattörerna allra mest.

Rashid Musa
Sveriges unga muslimer