Debatt: Vatten som mänsklig rättighet – mer än ren överlevnad

Temat bygger på hållbarhetsmål 6 i Agenda 2030 som har som fokus att säkerhetsställa tillgång till, och hållbar förvaltning av, vatten för alla år 2030. Det årliga temat sammanfaller också numera alltid med temat för UN-Waters årliga World Water Development Report (WWDR).

Årets tema lägger fokus på marginaliserade grupper som ofta diskrimineras när det gäller tillgång till vatten såsom kvinnor, barn och flyktingar. Även urfolk inkluderas i denna grupp.  Urfolken har blivit allt mer uppmärksammade i diskussionerna om hållbar utveckling då de ofta besitter viktiga traditionella kunskaper om hur man på ett hållbart sätt kan förvalta lokala naturresurser. Det är därför av vikt att urfolk inkluderas i beslutsprocesser som rör vattenförvaltning, dels för att det är en grundläggande mänsklig rättighet att få delta i beslutsprocesser som påverkar en och dels för att detta är ett sätt att skapa bättre förutsättningar för en hållbar vattenförvaltning.

FN:s Generalförsamlings resolution 64/292 och målen för Agenda 2030 fokuserar på rätten till vatten som tillgång till säkert och ekonomiskt överkomligt dricksvatten för alla. Detta är obestridligen en viktig överlevnadsfråga och många människor lever fortfarande utan rent dricksvatten vilket leder till hälsoproblem och för tidig död. Vatten är dock mer än något som människor behöver för sin direkta fysiska överlevnad. Vatten är också centralt för försörjning och uppe­hälle genom jordbruk och fiske och andra vattenrelaterade näringar och för en meningsfull fritid. För många, och särskilt för urfolks­grupper, är vatten också en viktig och integrerad del av den egna kulturen och identiteten.

Samernas situation är ett tydligt exempel. Detta kan belysas med 2017 års fiskeavtal gällande Tanaälven mellan Norge och Finland. Tanaälven (Teno på finska och Deatnu på samiska) delas av Norge och Finland och är en av världens viktigaste älvar för den vilda Atlantlaxen. 2017 års avtal om laxfisket i Tanaälven kom till för att skydda Atlantlaxen vars bestånd minskat kraftigt de senaste decennierna. Längs älven har även fiskesamer bott och verkat sedan urminnes tider och man kan säga att Atlantlaxen och laxfisket är själva kärnan av Tana-samernas identitet och kultur.

Det nya avtalet möter motstånd från samerna då det begränsar deras traditionella fiske i sådan omfattning att deras identitet och kultur nu hotas. I protest mot detta inrättade en grupp samer år 2017 ett moratorium på ön Čearretsuolu där man vägrar följa de nya fiske­reglerna. En annan grupp har demonstrativt brutit mot fiskereglerna för att få saken rättsligt prövad. I mars i år friades de åtalade av Lapplands tingsrätt med motiveringen att fiskereglerna begränsar samernas möjligheter att utöva sin kultur samt strider mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Enligt åklagaren kommer fallet att tas till Högsta domstolen för att få fram ett prejudikat.
 

I ovanstående exempel blir det påtagligt att det ofta finns en skillnad i synen på rätten till vatten för grundläggande behov och andra vattenrättigheter. Emedan den förstnämnda dominerar de globala diskussionerna om en rättvis vattenpolitik så hamnar den senare, som handlar om vem som har rätt att utnyttja en vattenresurs för ändamål andra än de rent fysiska behoven, såsom försörjning och kulturella värden, i skymundan.

När det gäller dessa senare nämnda vattenrättigheter så finns heller inga tydliga målsättningar inom ramen för den globala vattenpolitiken även om delmål 6.B i Agenda 2030 fokuserar på stöd till lokalt engagemang i vatten och sanitetshantering. I praktiken prioriteras därför ekonomiska, och ibland även ekologiska aspekter, av vattenförvaltning på bekostnad av sociala och kulturella aspekter.

För en rättvis och hållbar förvaltning av, och tillgång till, vattenresurser så behöver vi förstå de olika sätt som vatten spelar roll för våra liv och vi behöver också i större utsträckning adressera våra vattenutmaningar som en rättvisefråga som inte enbart har att göra med vår fysiska överlevnad. Detta ligger i linje med hur den allmänna kommentar (nr 15) om rätten till vatten som FN:s Kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter utformat. Där framgår att vatten är centralt för att upprätthålla grundläggande mänskliga rättigheter till såväl försörjning, kultur och identitet som för konsumtion och hygien.

Utan en sådan bred förståelse samt tydliga lokala, nationella och globala regelverk och riktlinjer när det gäller hur olika vattenanvändningsområden och mål — sociala, ekologiska och ekonomiska — ska prioriteras så kommer ekonomiska intressen att fortsätta dominera den globala vattenanvändningen. Detta betyder samtidigt att marginaliserade grupper fortsatt kommer att diskrimineras när det gäller tillgång till vatten, både när det gäller för basala behov och för andra användningsområden.  

När vi uppmärksammar rätten till vatten på världsvattendagen är det således viktigt att vi fokuserar på Agenda 2030s målsättning att ”senast 2030 uppnå allmän och rättvis tillgång till säkert och ekonomiskt överkomligt dricksvatten för alla.” Men för att möjliggöra en social, såväl som ekologisk, hållbarhet av användningen av vår viktigaste resurs så behöver vi även se bortom denna rättighet till vatten för ren överlevnad. 

Sofie Hellberg
Lektor med forskningsinriktning mot hållbar utveckling och vattenpolitik, Institutionen för globala studier, Göteborgs Universitet

Gustav Aldén Rudd
Doktorand med forskningsinriktning mot hållbar ut-veckling och samers naturresursnyttjande, University of Lapland, Finland

Peter Johansson
Lektor med forskningsinriktning mot mänskliga rättigheter och samepolitik Institutionen för globala studier, Göteborgs Universitet